Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Årgång 106 1985
Svenska Litteratursällskapet
Distribution: Almqvist & Wiksell International, Stockholm
Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa
en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.
REDAKTIONSKOMMITTÉ
Göteborg: Lars Lönnroth
Lund: Louise Vinge, Ulla-Britta Lagerroth
Stockholm: Inge Jonsson, Kjell Espmark, Vivi Edström
Umeå: Sverker R. Ek
Uppsala: Thure Stenström, Lars Furuland, Bengt Landgren
Redaktör: Docent Ulf Wittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen,
Humanistiskt-Samhällsvetenskapligt Centrum, Box 513, 751 20 Uppsala
Utgiven med understöd av
Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet
Bidrag till Samlaren bör vara maskinskrivna med dubbla radavstånd och
eventuella noter skall vara samlade i slutet av uppsatsen. Titlar och citat
bör var väl kontrollerade. Observera att korrekturändringar inte kan
göras mot manuskriptet.
ISBN 91-22-00816-0 (häftad)
ISBN 91-22-00818-7 (bunden)
ISSN 0348-6133
Printed in Sweden by
Almqvist & Wiksell, Uppsala 1986
Kulturpolitik och »Erberezeption»
i DDR - det aktuella läget*
Av ULF WITTROCK
Erbe wählen und erwerben wir, während wir Traditionen
im von Marx verwendeten Sinn des Wortes (’Alp auf dem
Gehirne der Lebenden’) haben, ob wir wollen oder nicht.
Hans Kaufmann 1980.
Wir müssen, wie Lenin formulierte, mit dem Erbe arbei­
ten.
Kurt Hager 1985.
I
När die Akademie der Künste der DDR begick sitt
35-årsjubileum här förleden höll Kurt Hager - Mit­
glied des Politbüros och Sekretär des Zk der SED det stora, riktningsvisande talet. Det återgavs i Sinn
und Form (Mai/Juni, 1985). Under flera decennier
har Hager varit en ledande teoretiker inom SED.
Efter det att Erich Honecker på den åttonde parti­
dagen 1971 hade varnat för att de samhällsveten­
skapliga deldisciplinerna gjorde sig alltför självstän­
diga gentemot den marxistisk-leninistiska världs­
åskådningen, angav Hager närmare vad som vän­
tades av ämne sföreträdarna i »det utvecklade so­
cialistiska samhället». (Aufgaben der Gesell­
schaftswissenschaften nach dem VIIL Parteitag
der SED. Einheit 11/1971.) För SED-ledningen gäll­
de det att med ett taktiskt tillvägagångssätt avväija
revisionistiska tendenser från såväl höger- som
vänsterhåll. Erich Honecker gjorde i december
1971 sin berömda deklaration: »Wenn man von der
festen Position der Sozialismus ausgeht, kann es
meiner Erachtens auf dem Gebiete von Kunst und
Literatur keine Tabus geben.» (4. Tagung des ZK
der SED.) Hager skulle också i samma anda komma
att fastslå att »vår väg var och är den rätta» och att
»[es] nichts besseres gibt als [...] den realen Sozia­
lismus, wie er in der DDR, in der Sowjetunion, in
den Staaten der sozialistischen Staatengemein­
schaft existiert.» (9. Tagung des ZK der SED,
1973.)
När Kurt Hager 1971 förklarade att alla ännu
bestående »Widersprüche» skulle komma att upp­
lösas tack vara den marxistiska dialektiken - för det
vetenskapliga meningsutbytet krävdes »[eine] of­
fene, schöpferische Atmosphäre», betonade han
också - initierade han därmed, som Peter Zimmer­
mann har framhållit, »nach einer langen Phase kul­
turpolitischer Restriktion einen Diskussionspro­
zess, der erhebliche Risiken barg. [...] Die offi­
zielle Aufforderung in der Diskussion ’von den Wi­
dersprüchen bei der Gestaltung der entwickelten
sozialistischen Gesellschaft und von den Erforder­
nissen des Klassenkampfes’ auszugehen, Hess sich
auch dazu benutzen, über Entfremdungserschei­
nungen und sozialistische Alternativen zu disku­
tieren.» (Peter Zimmermann: Industrieliteratur der
DDR. Vom Helden der Arbeit zum Planer und
Leiter. Metzler 1984.) BRD-forskaren Zimmer­
manns slutkapitel med dess negativt tillspetsade
rubricering, »Das Scheitern der Illusion von der
’sozialistischen Menschengemeinschaft’», belyser
bl. a. just de litterära kontroverserna kring individ
och samhälle i början av 70-talet. Ulrich Plenzdorfs
berättelse Die neuen Leiden des jungen W. (1972)
väckte en livlig och inflammerad debatt. Kurt
Hager har inte minst haft denna bok i tankarna, när
han framhöll som grundfelet hos några aktuella
verk inom litteraturen och konsten, »dass sie die
enge Wechselbeziehung zwischen dem einzelnen
und der Gemeinschaft, zwischen dem Individuum
und der sozialistischen Gesellschaft nicht erfas­
sen». Och han förklarade: »Das Idealbild von dem
isolierten einzelnen, dessen Qualitäten gewissermassen nur abseits von der Gesellschaft sichtbar
werden, widerspricht sowohl dem Wesen des wis* Denna uppsats ansluter sig till en tidigare uppsats, Weimarepoken och Det tredje riket, BRD och DDR, och med
undertiteln Om kulturpolitik och »Erberezeption», om
germanistikens målsättningar och den socialistiska realis­
men (Samlaren 1976).
32
Ulf Wittrock
senschaftlichen Sozialismus als auch der Wirklich­
keit unserer Gesellschaft.» (9. Tagung des ZK der
SED, 1973.)
Peter Zimmermann avslutar framställningen i sin
bok om der Bitterfelder Weg och det kulturpolitiska
frammanandet av en industrilitteratur, med att be­
röra hur SED gjorde sig av med en rad av sina
kritiker genom att helt resolut öppna gränserna.
Och Zimmermann åberopar ett i Die Zeit (20/5
1977) återgivet inlägg av professor Gerhard Ziegen­
geist, Direktor des Zentralinstituts für Literatur­
geschichte, som i en förtrolig »Parteigruppensit­
zung» i die Akademie der Wissenschaften hade
dragit upp linjerna för ett strategiskt återskapande
av ordningen på detta vis: »Die Opposition in der
literarischen Intelligenz sei nicht zuletzt infolge des
Einflusses eurokommunistischer, sozialdemokra­
tischer und linksradikaler Ideen weit grösser als
angenommen. Wolle man verhindern, dass sich
daraus eine organisierte konterrevolutionäre Ak­
tion entwickelte, so dürften die Protestierenden
nicht durch staatlichen Druck isoliert und damit
zusammengeschweisst, sondern müssten auseinan­
derdividiert werden. Jeder Rückfall in die Metho­
den des 11. Plenums 1965 besorge daher die Ge­
schäfte des Gegners. Um das Vertrauensverhältnis
zwischen Kulturschaffenden und Partei wiederher­
zustellen, empfehle sich daher ein differenziertes
Vorgehen, das den Kritikern bis zu einem gewissen
Grade entgegenkomme, ihre literarische Bedeutung
jedoch langfristig relativiere.» Zimmermann menar
följaktligen att man i SED-ledningen förstod att
utöva en flexibel dubbelstrategi och överhuvud
vaktade sig för att skapa martyrer; »Gemäss dieser
Doppelstrategie war die SED [...] bereit, den seit
dem VIII. Parteitag 1971 erheblich erweiterten lite­
rarischen Spielraum, der auch die bisher tabuisierte
Darstellung von Entfremdungserscheinungen in
Privat- und Alltagsleben sowie zwischen dem ein­
zelnen und der Gesellschaft möglich machte, zu
erhalten.»
I det stora talet vid den Plenartagung som die
Akademie der Künste begick med anledning av sitt
35-årsjubileum, högtidlighöll Kurt Hager också det
officiella grundandet av die Nationale Forschungs­
und Gedenkstätten der DDR für deutsche Kunst
und Literatur des 20. Jahrhunderts. År 1953 hade i
Weimar grundats die Nationale Forschungs- und
Gedenkstätten der klassischen deutschen Literatur;
nu stod i stället Berlin, huvudstaden i DDR, i cent­
rum. »Mit dem Blick auf das 750-jährige Bestehen
Berlins im Jahre 1987 kann festgestellt werden: Für
die Entwicklung der deutschen Kunst und Literatur
des 20. Jahrhunderts war und ist Berlin eine wich­
tige Stätte geistiger und künstlerischer Aneignung­
en, der Begegnungen im nationalen und internatio­
nalen Mas stab.»
Hägers tal var ägnat Tradition und Fortschritt.
Han hänvisade tili Johannes R. Bechers yttrande,
»dass keine wahrhaft lebendige, geistig ausgefüllte
Gegenwart möglich ist ohne Rückschau und Vor­
schau», och han ställde den centrala frågan: »Auf
welche Tradition orientieren wir? Die verschiedene
Richtungen der Kunst und Literatur des 20. Jahr­
hunderts stellen kein zufälliges pluralistisches Ne­
ben- oder Nacheinander dar. Es handelt sich um
Wirkungen und künstlerische Wertungen gesell­
schaftlicher Prozesse und Gesetzmässigkeiten, vor
allem des Verhältnisses von Individuum und Ge­
sellschaft, um Fragen nach dem Schicksal und der
Zukunft des einzelnen und der Menschheit. Den
Erbe, das wir vorfinden, müssen wir uns in seiner
Ganzheit stellen, um einen klaren Standpunkt dazu
zu gewinnen. Traditionen sind stets eine Wertung
des Erbes vom Standpunkt einer bestimmten
Klasse und einer bestimmten Weltanschauung. Sie
werden beurteilt und übernommen in der Masse,
wie sie zur Lösung von Gegenwartsproblemen bei­
tragen und den Blick in die Zukunft ermöglichen.»
Kurt Hager erinrade om allt arbete som hade
nedlagts på att på rätt sätt förvalta arvet från bor­
gerliga tyska 1900-talsförfattare. »Diese Arbeit
sollte fortgesetzt werden.» Men han fortsatte: »Wir
machen kein Hehl daraus, dass es vor allem die mit
dem Kampf der Arbeiterklasse verbundene Schrift­
steller und Künstler sind, denen unsere uneinge­
schränkte - wenn auch in diesem oder jenem Fall
nicht unkritische - Sympathie gilt.» Dessa den re­
volutionära arbetarrörelsens egna författare var det
som representerade det väsentligt nya inom littera­
tur och konst; »sie mündet direkt ein in die Litera­
tur und Kunst des sozialistischen Realismus» Hager återger den av SED auktoriserade definitio­
nen härpå. »Die unveräusserlichen Prinzipien der
Parteilichkeit, der Volksverbundenheit und des
sozialistischen Ideengehalts schliessen ein, dass die
konkreten ästhetischen Positionen, die im
Kunstwerk Gestalt annehmen, stets aufs neue zu
erarbeiten sind.»
Hager anbefaller följaktligen författarna och
konstnärerna att ta den socialistiska realismen till
rättesnöre. Men han förklarar på samma gång att
den socialistisk-realistiska konsten och litteraturen
måste stå i ett dialektiskt förhållande till andra litte-
Kulturpolitik och »Erberezeption» i DDR
rära och konstnärliga strömningar. »Pauschale
Aburteilungen etwa expressionistischer und avant­
gardistischer Werke als ’dekadent’ oder ’formali­
stisch’ haben sich, wie bekannt, nicht als förderlich
für das Verständnis dieser Richtungen und die In­
tentionen der Schriftsteller und Künstler erwie­
sen.» Hager anför med instämmande ett stycke från
Richard Hamann/Jost Hermand: Expressionismus
(jfr min anmälan av boken i Samlaren 1979, s.
324 ff., där jag konstaterar hur Hermand positivt
framhåller »den expressionistiska revolutionens»
också politiska radikalism); »Denn gerade in der
Überspitzheit dieser Revolte, die manchmal fast
groteske, ja absurde Züge annimmt, kommt neben
den Sinnlosen auch das Sinnvolle der expressioni­
stischen Forderungen zum Durchbruch, das heisst
sowohl ein neues Ethik der Produktivität als auch
der unstillbare Wunsch nach einer unverkürzten
menschlichen Existenz, die nicht mehr von poli­
tischer Knechtung, wirtschaftlicher Ausbeutung
und erotischem Triebverzieht gezeichnet ist», se
där alltså några rader som Hager återger från den
inom germanistiken i väst, BRD liksom USA, kon­
troversielle Wisconsinprofe ssorn.
Hager ställer forskarna i DDR inför den uppgiften
att vetenskapligt exakt bestämma »historisch be­
dingten Widersprüche» inom den humanistiska bor­
gerliga litteraturen; också den s.k. inre emigra­
tionen under andra världskriget krävde en sorgfällig
prövning, heter det. Och han fortsätter:
Wenn wir wollen, dass am Erbe und im Erbe Entdeck­
ungen gemacht werden, um die Kämpfe unserer Zeit - in
ihrem geschichtlichen Gewordensein wie in ihren künfti­
gen Möglichkeiten - besser zu begreifen, dann dürfen wir
uns nicht als Gralshüter legendenumwobener Schätze ver­
stehen, die in kostbaren Schreinen vor jedem Zugriff
bewahrt werden. Wir müssen, wie Lenin formulierte, mit
dem Erbe arbeiten. Das schliesst BewegungsSpielräume
und Experimente ein: das gute alte Gold der Vorväter
wird bisweilen zu ganz neuen Münzen geprägt, die als
»gültige Währung» angenommen und eingelöst werden,
weil sie heutigen veränderten Bedingungen geistig­
künstlerischer Kommunikation, aber auch neuartigen
technischen Möglichkeiten der Reproduktion und Ver­
breitung in verschiedenen Medien entsprechen. Man
sollte also nicht ängstlich sein, wenn der heutige Inter­
pret, sei er nun Schauspieler oder Tänzer, Dirigent oder
Regisseur, den tradierten Werken deutlich und unver­
kennbar seinen eigenen Prägestempel aufdrückt, selbst
wenn dieser sehr eigenwillig ausfällt und uns dazu heraus­
fordert, mit liebgewordenen Gewohnheiten zu brechen.
Här kan man alltså notera hur Kurt Hager, som
hade funnit Plenzdorfs Wertheradaption inte mot­
svara den vetenskapliga socialismens väsen, som
3-859041 Samlaren
33
han uttryckte det, nu välkomnar »alte Werken in
neuer Prägung». Men Hager varnar samtidigt för
alltför mycket självsvåld härvidlag. Det gällde att ta
vara på det värdebeständiga, som ryms i de gamla
verken, »eine Variable, die erst unter dem histo­
risch und sozial veränderlichen Bedingungen des
gesellschaftlichen Austausches ihren jeweiligen
Wert zu realisieren vermag.»
In seiner bedeutsamen Rede auf dem Treffen mit
Kunst- und Kulturschaffenden am 20. September 1984 kurz vor der 9. Tagung des ZK - hat der Generalsekretär
des Zentralkomitees der SED und Vorsitzende des Staats­
rates, Erich Honecker, den hervorragenden Anteil der
Künstler und der Kulturschaffenden an dem historischen
Prozess gesellschaftlicher Umwälzungen und tiefgrei­
fender Wandlungen im Bewusstsein unseres Volkes her­
vorgehoben. Er würdigte das Bündnis der Arbeiterklasse
und ihrer marxistisch-leninistischen Partei mit den Kul­
turschaffenden als unerschöpflichen Kraftquell der erfolg­
reichen Entwicklung unserer sozialistischen Nationalkul­
tur, die als Ergebnis gemeinsamen Wirkens und ver­
trauensvoller, schöpferischer Zusammenarbeit gewachsen
ist. Wir verfügen über eine kulturpolitische Konzeption,
die wissenschaftlich begründet ist und auf einem reichen
Erfahrungsschatz beruht. Diese Kulturpolitik ist formu­
liert im Programm der SED, sie fand ihren Ausdruck in
den Beschlüssen des VIII., IX. und X. Parteitags, auf der
6. Tagung und weiteren Tagungen des Zentralkomitees
der SED sowie in zahlreichen Beschlüssen des Politbüros.
Von grundsätzlicher Bedeutung sind die Reden des Ge­
nossen Erich Honecker, auf den Treffen mit Künstlern
und Kulturschaffenden im Juni 1979 und im 35. Jubiläums­
jahr unserer Republik.
Kurt Hager är som synes mån om att framhålla
kontinuiteten i den förda kulturpolitiken. Alltifrån
första stund hade onekligen kulturarbetets betydel­
se framhävts av SED och författarna hade i den nya
staten rentav fått överta viktiga förvaltningsposter.
Nu ser vi hur Hager, när han uppehåller sig vid
konstens roll och funktion i det utvecklade socialis­
tiska samhället, rentav gör följande löftesrika utta­
lande:
Wir sind bestrebt, den Werken der sozialistischen Li­
teratur und Kunst und ihren geschichtlichen Grundlagen
und Traditionen eine zunehmend breite und tiefe Wirk­
samkeit im geistigen Leben unseres Volkes zu gewährlei­
sten. »Unsere Zeit braucht Kunstwerke», sagte Genosse
Erich Honecker am 20.9.1984 auf dem Treffen mit Kunstund Kulturschaffenden, »die den Sozialismus stärken, die
Grösse und Schönheit des oft unter Schwierigkeiten Er­
reichten bewusst machen, Kunstwerke, in deren Mittel­
punkt der aktive, geschichtsgestaltende Held, die Arbei­
terklasse und ihre Repräsentanten stehen».
Erich Honecker hade gett klara direktiv och Kurt
Hager åberopar honom som han har för sed. Det är
den aktive, lidelsefulle medkämpen som skall stäl-
34
Ulf Wittrock
las i fokus. Parollen måste sannerligen te sig välbe­
kant för målgruppen, författarna och konstnärerna!
Under uppbyggnadsperioden - Aufbau är ju ett be­
grepp också inom literaturen i DDR; man talar di­
rekt om »Litteratur des Aufbaus» - hade Ulbrichts
maningar från den första Bitterfeld-konferensen
(1959) kommit att gälla. Författare och konstnärer
skulle rentav själva på olika fält yrkesmässigt ta del
i den socialistiska uppbyggnaden - »denn das Neue
erkennen, begreifen, aufspüren und schöpferisch
darstellen, das kann der Schriftsteller am besten,
der selbst an den Brennpunkten der Entwicklung
des neuen Lebens wirkt und tätig ist.» Honeckers
uppmaning från hösten 1984 ligger helt i linje med
det tidigare skedets strikta normer inom kulturpoli­
tiken enligt vilka arbetets hjälte framstod som ideal­
gestalten. Men Hager har inte enbart vidarebefor­
drat Erich Honeckers paroll, han har också hänvi­
sat till »die Breite und Vielfältigkeit des literari­
schen und künstlerischen Erbes» som något förpliktigande.
Die Spanne reicht von den verdienstvollen Bemühung­
en um die Geschichte der sozialistischen Kunst von den
früheren proletarischen Anfängen bis zur Gründung un­
serer Republik, von der Pflege des Erbes eines Arnold
Schönberg bis zur jüngsten Paul-Klee-Ausstellung in
Dresden, von der intensiven Beschäftigung Franz Fühmanns mit dem Lebensschicksal und der poetischen Lei­
stung Georg Trakls bis zur Oper nach Rilke-Texten von
Siegfried Matthus, die vor wenigen Wochen mit grossem
Erfolg in Dresden uraufgeführt wurde. Ein umfangreiches
Angebot stellen unsere Verlage bereit, es gestattet den
Zugang zum Denken und zum Schaffen sehr unterschied­
licher Künstler-persönlichkeiten, die das geistige Antlitz
des 20. Jahrhunderts mitgeprägt haben.
I Neues Deutschland 15 augusti 1985 återges en
intervju med Aufbau-förlagets chef, Elmar Faber,
med anledning av att 40 år hade gått sedan det
förlaget grundades. De samtida författarna var de
allra viktigaste för förlaget, framhöll Faber, »weil
sie etwas aus sagen kann über die Befindlichkeit der
Gesellschaft und weil sie durch das künstlerische
Wort auf diese zurückwirft». Faber påminde om
hur Aufbau-förlaget kunde bölja sin verksamhet
med att ge ut verk av författare som Heinrich
Mann, Feuchtwanger och Seghers; men också en
rad samtida författare förde han på tal: Hermlin,
Strittmatter, Kant, Noll, Hacks, Jentsch och
Morgner - en kvinna således, Irmtraud Morgner,
som med romanen Hochzeit in Konstantinopel
(1968) lanserade en kvinnobild som i kontrast till
den manliga huvudpersonen kan sägas stå för »das
Unruhig-Weiterführende». Morgner sprängde som
författare de snäva ramar som angetts för »die Auf­
bauliteratur»; den mycket positiva karakteristiken
av hennes författarskap i Geschichte der Literatur
der Deutschen Demokratischen Republik (1976) no­
terar de skurrilt-groteska inslagen i den berörda
romanen liksom hur Morgner låter Bele, den kvinn­
liga huvudpersonen, åskådliggöra sitt nytänkande
»mit parabelhaften Geschichten und verfremdender
Phantastik». »Diesen Weg, Phantastisches und
Reales zu verbinden und ein eigenwilliges und für
viele Zusammenhänge offenes Bild der Wirklichkeit
zu zeichnen, hat die Schriftstellerin [...] fort­
gesetzt.»
Elmar Faber betonar för den delen i intervjun just
att också »Experimentierfreude» var något som
välkomnades av förlaget, där man stod öppen för
vaije anbud - dock gjorde han en reservation för
»Modeerscheinungen». Det gällde, betonade han
vidare, att bedöma ett nytt verk »als Ganzes»:
»nach dem politisch-weltanschaulichen Gehalt und
dem literarischen Form.» I sina första böcker hade
Irmtraud Morgner tillämpat det perspektiv »Vom
Ich zum Wir» som rigoröst föreskrevs, men när hon
otillfredsställd med detta agitatoriska maner så
framgångsrikt i Hochzeit prövade ett alldeles nytt
skrivsätt, stötte hon strax på patrull. Romanen sva­
rade inte mot rådande »Erwartungshaltungen und
Lesegewohnheiten», konstaterar Eva Kaufmann
(Der Weg der Erzählerin Irmtraud Morgner, WB
9/1984). Av Eva Kaufmanns intervju med Morgner i
samma häfte av Weimarer Beiträge framgår, att
Morgner under en tidrymd av inte mindre än åtta år
har arbetat på sin senaste roman Amanda. Ein He­
xenroman (1983). »Und wenn ein Buch geschrieben
ist», konstaterar Morgner, »heisst das natürlich
noch nicht, dass sein Druck selbstverständlich ist.
Der muss auch durchgekämpft werden. Weil näm­
lich, wenn so ein Buch-Unternehmen begonnen
wird, unabsehbar ist, in welche politischen, auch
weltpolitischen und kulturpolitischen Landschaften
es gerät und entsprechend empfangen wird.»
Aus verlegerischer Sicht heter en liten betrak­
telse i Positionen 1. Wortmeldungen zur DDR-Literatur (1984); boken är utgiven av Eberhard Gün­
ther, chef för Mitteldeutscher Verlag Halle-Leip­
zig, och sin uppsats betecknar han som Einige Ge­
danken zur Entwicklung der zeitgenössigen DDRLiteratur. Att litteraturen liksom livet självt utveck­
lar sig i en kamp mellan motsägelser, är en
grundtes. »Nicht selten weisen gerade wichtige
neue literarische Werke neben unbestreitbaren
Vorzügen zugleich auch deutliche Mängel auf. Dies
Kulturpolitik och »Erberezeption» i DDR
ist Gegenstand nicht wenige Diskussionen zwi­
schen Autoren und Lektoren, Schriftstellern und
Kritikern.»
Vor allem sollten wir Erscheinungen eines Wiederaufle­
bens idealistischer Positionen in einzelnen Werken un­
serer zeitgenössischen Literatur aufmerksam beobachten.
Wir können feststellen, dass der Klassengegner gerade
aus solchen Büchern für sich Kapital zu schlagen ver­
steht.
Geschichte der Literatur der DDR, som utgör det
elfte, nära nog 1000-sidiga bandet av Geschichte
der deutschen Literatur (Volk und Wissen Volksei­
gener Verlag Berlin), har utformats av ett författarkollektiv under ledning av Horst Haase. Utveck­
lingen under 70-talets första år behandlas i ett slut­
avsnitt. Det förmedlar en synnerligen ljus bild av
läget; det kulturpolitiska krisläget vid decenniets
mitt hade ännu inte hunnit accentueras, när voly­
men gick i tryck. (Redaktionsschluss: 31 Oktober
1974.) Själv kunde jag i Samlaren 1976 beröra den
allmänna uppslutningen bland kulturarbetarna kring
Wolf Biermann och jag återgav i samband med de
vidtagna repressalierna Gustav Korléns reflexion:
»Ändå är det tydligt att regimen är angelägen att
inte rasera alla broar till de etablerade författarna.»
(DN 20 jan. 1977.) Den fortsatta utvecklingen har ju
besannat Korléns förutsägelse.
Horst Haase, litteraturprofessorn i Leipzig som
därjämte intar en framskjuten position som kultur­
politiker i egenskap av Vorsitzender des Problem­
rates für das kulturelle Erbe, förklarar i en intervju i
Zeitschrift für Germanistik (1/1985) att kritikern
måste gå in i ett offentligt samtal med författaren
om de problem som hans bok har tagit upp - »nur
dann wird der Künstler ernst genommen. Natürlich
muss der ästhetische Reichtum eines Werkes dabei
sichtbar werden, aber letzlich betrachte ich Litera­
turkritik als einen politisch-weltanschaulichen Dis­
kurs.» Bakom själva tryckningstillståndet (die
Druckgenehmigung) står ju i DDR en censurmyn­
dighet och vi har sett hur Irmtraud Morgner nyligen
frispråkigt har fört dess av olika faktorer bestämda
ingripanden på tal. »Das ist ganz unwägbar», mena­
de hon. »Daran darf man während der Arbeit mög­
lichst nicht denken.»
Morgners senaste roman Amanda - Ein Hexen­
roman - har sitt motto från E. T. A. Hoffmann:
»Das Lachen ist nur der Schmerzenlaut der Sehn­
sucht nach der Heimat, die im Innern sich regt.» I
denna Berlinroman figurerar flygande häxor, sjung­
ande sirener och resonerande korpar. Morgner väx­
lar mellan fantasteri och realism och ställer häxan i
35
hennes egenskap av den kvinnliga kättaren i fokus.
Den stort anlagda romanen tar upp samma tema
som Beatriz-romanen 1975 (Leben und Abenteuer
der Trobadura Beatriz nach Zeugnissen ihrer Spiel­
frau), nämligen kvinnans inträde i historien, men
den nya romanen utgör också en manifestation av
»den litterära fredsforskningen» - Christa Wolf
har präglat uttrycket. Överhuvud är fredens be­
varande ett av kulturideologerna i DDR anbefallt
huvudtema för författarna och konstnärerna.
Horst Haase konstaterar i en återblick på den
1983 avhållna nionde författarkongressen: »Hatte
das Thema des Friedens auf keinem der Kongresse
des DDR-Schriftstellerverbandes gefehlt, so war es
angesichts dieser Situation des Jahres 1983 das do­
minierende, alle andere überlagernde Thema.»
Haase noterar att han ofta hade anklagats för att
han som litteraturhistoriker i alltför hög grad för­
knippade den litterära utvecklingen med kongresser
och »Tagungen», men han vidhöll att författarkongresserna hade en viktig funktion: »Ihre Bera­
tungen bündeln die höchst verschiedenen Schreib­
strategien zu historisch bedeutsamen Tendenzen.
[...] Auf Schriftstellerkongressen wird keine Lite­
ratur gemacht. Aber sie signalisieren, wie die Au­
toren ihren Beruf und seine Aufgaben sehen, zu
einer ganz bestimmten Zeit.» (DDR-Literatur ’83
im Gespräch. Aufbau-Verlag 1984.) I sin summe­
ring av kongressen i fråga, förråder Haase ofrivilligt
hur partidisciplinen krävde sin tribut. Stephan
Hermlin har framhållit att den litterära scenen i
DDR bara utgör ett kort med låg valör i en mycket
större och politisk patience. Symptomatisk för den
linje som Konrad Naumann företrädde var hans
förslag att förlagens lektorer borde, en gång om
året, genomgå en ideologisk fortbildningskurs på
den lokala partiskolan Friedrich Engels. Hösten
1985 har som bekant Naumann helt plötsligt avlägs­
nats från sina olika maktbefogenheter, vilket måste
ses som ett led i den nu aktuella uppmjukningen av
relationen till BRD.
Irmtraud Morgner har alltså i sin freds- och kvinnoroman följt i Hoffmanns fotspår som berättare.
Men hon har överhuvud funnit den tyskspråkiga
litterära traditionen rikt givande. Goethes Pandora
är liksom Faust för henne centrala texter att knyta
an till. Och när skrattet har fått bli ett så livgivande
element i hennes stora berättelse sker detta i anslut­
ning till Michail Bachtins undersökningar av den
medeltida karnevaliska folkkulturen.
Die unverstellbare Grausamkeit mittelalterlicher
Machtregime und Denkvorschriften hätten die Machtlo-
36
Ulf Wittrock
sen nicht erdulden können ohne die karnevalistischen
Ventile. Diese Ventile zeigen - wie die Nox Valpurgae auf
dem Blocksberg - nicht ein gewisses Mass von Freiheit
an, sondern ein Übermass von Unterdrückung. Je grau­
samer die Unterdrückung, desto grösser die Ventile, die
nötig waren, um den Status quo aufrechtzuerhalten.
(Amanda. Ein Hexenroman. Aufbau-Verlag 1983.
Ur kapitel 110.)
II
Förhållandet mellan arv och tradition, som Kurt
Hager försöker klarlägga i sitt tal inför die Akade­
mie der Künste, är sedan några år livligt debatterat
inom historievetenskapen i DDR. Ett forum för
inläggen har Zeitschrift für Geschichtswissenschaft
(ZfG) utgjort. (I ZfG medarbetar såväl fackhisto­
riker som partifunktionärer, om också på senare år
med en klar övervikt för de förra.) Där publicerade
framlidne Horst Bartel 1981 sin uppsats Erbe und
Tradition in Geschichtsbild und Geschichtsfor­
schung der DDR och där trycktes - i samma häfte
5, 1981 - Walter Schmidts inlägg Nationalge­
schichte der DDR und das territorialstaatliche hi­
storische Erbe. Schmidt efterträdde 1 oktober 1984
den i juni samma år bortgångne Bartel som Direktor
des Zentralinstituts für Geschichte an der Akade­
mie der Wissenschaften der DDR. Walter Schmidt
angav riktlinjerna för utarbetandet av »eine
Nationalgeschichte der DDR» på följande vis:
Eine Nationalgeschichte der DDR zu erarbeiten, bedeu­
tet weder, nur die unmittelbare Genesis der Geschichte
der DDR zu erfassen (sie schliesst die ganze deutsche
Geschichte seit der Entstehung des deutschen Volkes als
ethnische Einheit ein), noch irgendeine territoriale Veren­
gung ihrer langen ’Vorgeschichte’ auf jene deutschen Ge­
biete vorzunehmen, die in den territorialen Bestand der
DDR eingegangen sind. Die DDR als sozialistischer
deutscher Staat ist nicht allein und vorrangig aus der
Geschichte Preussens und der anderen deutschen Terri­
torialstaaten herausgewachsen, deren Gebiete heute ganz
oder teilweise zur DDR gehören. Der historische Grund,
auf dem die DDR steht, ist von grundsätzlich weitrei­
chender Dimension. Der reale Sozialismus auf deutschem
Boden ist, abgesehen von seiner internationalen Verwur­
zelung, historisch nur als Resultat der ganzen deutschen
Geschichte zu begreifen. Er kann von diesen historischen
Grundlagen nicht getrennt, nicht auf eine ausschliesslich
oder vornehmlich preussische, sächsische, thüringische
und mecklenburgische Geschichte beschränkt werden.
Seine historischen Wurzeln sind die Auseinandersetzun­
gen, die die fortschrittlichen Kräfte des deutschen Volkes
in ihrer Gesamtheit, einschliesslich von Vertretern der
Ausbeuterklassen namentlich in der Aufstiegsphase anta­
gonistischer ökonomischer Gesellschaftsformationen, um
die Realisierung des gesellschaftlichen Fortschritts auf
deutschem Boden geführt haben.
DDR:s historia börjar inte först med året för
statsbildningen 1949 eller med 1945, konstaterar
Schmidt således - tvärtom måste DDR som socia­
listisk statsbildning ställas mot bakgrund av en
1000-årig förhistoria. Det är också det perspektiv
som anläggs i Deutsche Geschichte in zwölf Bän­
den, utgivet av Zentralinstitut für Geschichte an
der Akademie der Wissenschaften der DDR. (VEB
Deutscher Verlag der Wissenschaften. Berlin.) I
det första bandet, som förelåg på nyåret 1983, heter
det i förordet att medarbetarna hade övertagit den
uppgiften, »alle Entwicklungsetappen und wesent­
lichen Lehren und Erfahrungen der deutschen Ge­
schichte von ihren Anfängen bis zur Geschichte der
DDR darzustellen». Verket skulle baseras på tidi­
gare historieverk såsom framför allt Lehrbuch der
deutschen Geschichte (14 band), men i riktlinjerna
för det nya arbetet låg tydligen en accentuering på
att starkare framhålla traditions sammanhangen
med gångna tider.
Det finns en förtjänstfull dissertation av Günther
Heydemann som är ägnad Geschichtswissenschaft
im geteilten Deutschland (Peter D. Lang 1980). Den
västtyske forskaren betecknar som »die bislang
letzte Kurskorrektur der marxistisch-leninistischen
Geschichtswissenschaft in der DDR» de direktiv
som gavs på den åttonde partidagen i juni 1971,
halvannan månad efter Walter Ulbrichts avgång
som förste sekreterare i SED:s centralkommitté.
Som ett viktigt moment i historiografins utveckling
i DDR framhåller Heydemann i sammanhang här­
med, »der enorme Aufschwung der marxistischleninistischen Geschichtswissenschaft auf dem Ge­
biet der Theorie und Methodologie. [...] Thatsächlich hat die marxistisch-leninistische Geschichts­
wissenschaft der DDR auf diesem Gebiet bedeu­
tende und auf hohem Niveau stehende Publika­
tionen herausgebracht, die nicht zuletzt im Ver­
gleich mit der Diskussion über theoretische und
methodologische Probleme in der bundesdeutschen
Geschichtswissenschaft, auf die sie häufig Bezug
nehmen, Beachtung verdienen.»
Heydemanns egen historiografiska översikt, som
är ägnad gemensamheter, beröringspunkter och
skillnader BRD och DDR emellan på historieve­
tenskapens område, omfattar inte den allra senaste
östtyska debatten - en debatt som ter sig initierad
av SED kring 1980. (Jämför Johannes Kuppe: Die
Geschichtsschreibung der SED im Umbruch.
Deutschland-Archiv 3/1985.) I ZfG 1982 (H. 9) pub­
licerade Horst Bartel och Walter Schmidt ett ge­
mensamt, auktoritativt inlägg, Historisches Erbe
Kulturpolitik och »Erberezeption» i DDR
und Traditionen - Bilanz, Probleme, Konsequen­
zen; sedan det försöket till konklusion gjordes, »ist
eine Reihe von Fragen neu gestellt, kritisch oder
kontrovers erörtert worden», förklarar Schmidt i
sitt senaste inlägg {ZfG 3/1985), som jag strax äm­
nar uppehålla mig vid. Schmidt är för övrigt den
historiker i DDR som allra mest har manifesterat
sin förtrogenhet med den västtyska historieforsk­
ningen och gått in i närkamp med denna. (1980
utgav Schmidt boken Nation und deutsche Ge­
schichte in der bürgerlichen Ideologie der BRD.)
Preussenbildens förvandling med dess uppvärdering av Friedrich II begynte i DDR redan mot
slutet av 1970-talet och väl närmast som en direkt
reaktion på den i Berlin (Väst) sedan 1977 planera­
de, men först 1981 genomförda stora Preussenutställningen: Preussen - Versuch einer Bilanz. Som
en replik härpå öppnades i Berlin (Öst) i Museum
für Deutsche Geschichte en ständig utställning: Ge­
schichte des deutschen Volkes von der Urgesell­
schaft bis 1945. DDR:s historia, förklarade Kurt
Hager triumferande vid invigningen, var att betrak­
ta inte blott som »gesetzmässige Fortführung, son­
dern zugleich als Höhepunkt und Krönung einer
vielhundertjährigen Geschichte» {Neues Deutsch­
land, 22 Juli 1981). Gemensamt hade Bartel,
Schmidt och Ingrid Mittenzwei lagt ut den nya his­
toriesynen i uppsatsen Preussen und die deutsche
Geschichte {Einheit 6/1979). I slutet av 1980 förelåg
Ingrid Mittenzweis stora biografi över Friedrich II.
Fredrik den store var härmed till fullo återupprät­
tad, vilket högst påtagligt manifesterades genom att
Daniel Rauchs ryttarstaty åter ställdes upp i cent­
rum av Östberlin.
Den 12 juni 1985 framträdde i Västberlin Helmut
Kohl som museigrundare: »Hier soll das Deutsche
Museum hin.» Han stod, som Spiegel-redaktören
Karl-Heinz Krüger raljant berättar {Der Spiegel, nr
48, 25 nov. 1985), i riksdagsbyggnaden och gjorde
en gest mot den plats där Kroll-operan legat. »Er­
staunt zeigte Kohl sich über die Frage, wie die
’Geschichte der deutschen Nation’ denn nun darge­
stellt werden und woher all die benötigten Expona­
te kommen sollten: dem Kanzler ist da überhaupt
nicht bange! ’Da muss man sich eben in den Maga­
zinen der grossen deutschen Museum umsehen!’»
Den utvalda platsen ligger nära intill Muren.
Natürlich wurde dem Bonner Kanzler bei seiner’Schen­
kung’ auch erzählt, dass knapp zwei Kilometer von seiner
Berliner Baustelle entfernt, im ehemaligen Zeughaus in
Ost-Berlin, seit 1952 ein ’Museum für Deutsche Geschich­
te’ existiert.
37
Kanslern informerades också om detta östtyska
museums karaktär; »Schwerpunkte seien die revo­
lutionären Volksbewegungen; und die grosse
Wende werde als sozialistische Umwälzung darge­
stellt.»
Darob Kohl (unwirsch): Seine Vorstellungen seien
’gänzlich anders’, er spreche von ’deutscher Geschichte’.
Spiegelredaktörens detaljerade skildring av turer­
na kring det planerade historiska museet utgör
överhuvud en dråplig illustration till hur historien
alltmer har tenderat att bli ett slagträ i relationerna
mellan väst och öst.
Sitt senaste inlägg i ZfG har Walter Schmidt rubri­
cerat: Zur Entwicklung des Erbe- und Traditions­
verständnisses in der Geschichtsschreibung der
DDR. Det är en hel rad frågor som han där ställer
upp, och som ett speciellt livligt omdebatterat
spörsmål betecknar han följande: »Ist es richtig
auch im Handeln von Ausbeuterklassen Traditions­
würdiges für die sozialistische Gesellschaft zu se­
hen?» Förhållandet gentemot historien måste alltid
vara dynamiskt, betonar Schmidt. Också det socia­
listiska samhället undergick förändringar, vilka i sin
tur betingade en förnyad kritisk upparbetning av
det historiska arvet.
Die entwickelte sozialistische Gesellschaft stellt andere
Fragen an die Geschichte als die sich im Umbruch befind­
liche Gesellschaft der Übergangsperiode vom Kapitalis­
mus zum Sozialismus. Einsichten in die gesellschaftlichen
Entwicklungsprozesse, gewachsene Fähigkeiten zu diffe­
renzierter und differenzierender Einordning geschicht­
licher Vorgänge auf der Grundlage des historischen Ma­
terialismus und eines verbreiteten und verwurzelten wis­
senschaftlichen Geschichtsbildes versetzen in die Lage,
die Vergangenheit genauer zu erfassen, weitere Bereiche
in das historische Selbstverständnis einzubeziehen und
sich ihnen mit grösserer Unbefangenheit zu stellen, d. h.
ein dem siegreichen Sozialismus gemässes Verhältnis zur
ganzen Geschichte mit all ihren Widersprüchen zu
entwickeln.
Schmidt finner stöd hos självaste Leopold von
Ranke, den tyska historieskrivningens anfader, för
denna sats att historien alltid måste skrivas om på
nytt. »Ranke, der über jeden Verdacht erhaben ist,
einem revolutionären Geschichtsverständnis Tribut
gezollt zu haben, wird hier deshalb als Kronzeuge
für eine bewusste historische Relativierung des
Geschichtsverständnisses angeführt, weil der bür­
gerliche historisch-politische Journalismus der Ge­
genwart die zunehmend tiefere Erschliessung des
historischen Erbes durch die marxistisch-lenini­
stische Historiographie in der DDR und in anderen
38
Ulf Wittrock
sozialistischen Ländern als pragmatisch-willkür­
liches ’Umschreiben’ der Geschichte verleumdet.»
Schmidt hävdar att historievetenskapen i DDR till
en böljan kännetecknades av »eine gewisse Enge
der Erbeauffassung»; »im GeschichtsVerständnis
jener Jahren herrschte im Ganzen ein kritisches, in
gewisser Weise negatives Bild von der deutschen
Geschichte vor.» Denna kompromisslösa uppgörel­
se med det reaktionära arvet i den tyska historien
nyanserades på ett avgörande vis genom bekant­
skapen med arvet från den revolutionära, tyska
arbetarrörelsen. Schmidt erinrar om hur Wilhelm
Pieck vid SED:s tredje partidag i juli 1950 anförde
Engels yttrande: »Auch das deutsche Volk hat
seine revolutionäre Tradition.» »Der Beschluss der
7. Tagung des ZK der SED 1951 über die Aufgaben
auf dem Gebiet der Ideologie, die II. Parteikonfe­
renz der SED 1952 und vor allem der Geschichts­
beschluss des Politbüros des ZK der SED von 1955
profilierten diese Orientierung.» Utforskningen av
arbetarrörelsens historia tjänade givetvis till att
rättfärdiga DDR, arbetar- och bondestaten, som en
självständig statsbildning.
I och med de av Schmidt anförda officiella »be­
sluten» lades den fasta grunden för den marxistisk­
leninistiska historievetenskapen i DDR. Universite­
ten i Halle, Leipzig och Berlin trädde härvid i för­
grunden; det hör till bilden att många östtyska his­
toriker nu valde att slå sig ned i väst. Denna DDRhistorievetenskap har under de senaste åren fått
åtskilliga historieskrivare i det egna landet; Ber­
thold liksom Schmidt har själva båda gärna och ofta
framträtt i den rollen. Schmidt hänvisar f. ö. i upp­
satsen från 1985 till det internationella erkännande
som 1970 kom de östtyska historikerna till del. (Vad
Schmidt här åsyftar är att »Nationalkomitee der
Historiker in DDR» i augusti 1970 upptogs i CJSH,
dvs. Comité International des Sciences Historiques.) Och Schmidt fortsätter sin kronologiska
översikt:
Der VIII. Parteitag der SED 1971 löste produktive Dis­
kussionen in der Geschichtswissenschaft der DDR aus.
Sie kulminierten auf dem V. Historikerkongress der DDR
1972, der unter dem Thema »Geschichte des deutschen
Volkes im welthistorischen Prozess» den Wechselwir­
kungen von deutscher National- und Weltgeschichte
nachging. [.. .] Die DDR versteht sich als ein sozialhisto­
risch neuer Typ von Nation in der deutschen Geschichte,
als eine sich formierende sozialistische deutsche Nation.
Sollte eine dem entsprechende neue, sozialistische natio­
nale Identität gewonnen werden, brauchte die DDR denn Nationalbewusstsein ist ohne Geschichtsbewusst­
sein undenkbar - auch ein klares Verhältnis zur gesamten
deutschen Geschichte. Es setzte eine Neu-Besinnung auf
das nationale Erbe des Sozialismus auf deutschem Boden
ein - ein Prozess, der wegen seiner produktiven Resultate
bürgerliche Ideologen in der BRD in arge Verlegenheit
gebracht hat.
Schmidt berör ett inlägg i Die Welt (17/9 1984) av
en västtysk historiker (H. Diwald), som har beteck­
nat »upparbetningen» och tillägnelsen i DDR av
hela den tyska historien som den hittills allvarli­
gaste utmaningen mot historiografin i BRD. Det var
ovisst, menade denne, »ob hierzulande überhaupt
ein Bewusstsein entsteht von der Kraft der ideolo­
gischen Offensive, zu der die DDR-Historiker antreten.» Schmidt replikerar emellertid att det alls
inte är fråga om »eine Alleinvertretung»; BRD och
DDR hade samma historiska arv, om de också
byggde vidare på olika traditioner, framhöll han.
»Dieselben Leute, die die DDR nur als Teil einer
deutschen Nation gelten lassen wollen, wenden
sich dagegen, wenn diese deutsche Staat seine hi­
storische Herkunft nicht leugnet und selbstbewusst
seine Sicht der deutschen Geschichte geltend
macht.»
När i oktober 1984 das Präsidium der Historiker­
gesellschaft der DDR sammanträdde tili en Tagung
i Berlin tillsammans med der Nationale Rat der
DDR zur Pflege und Verbreitung des deutschen
Kulturerbes, var Rolf Badstübner huvudtalare.
Hans tal, Die Geschichte der DDR unter dem
Aspekt von Erbe und Tradition, trycktes i förkortad
form i Z/G: s Qärde häfte 1985. Badstübner angav
mycket direkt och konkret en rad stora och aktuella
uppgifter som han menade att historievetenskapen i
DDR stod inför. Han påminde om hur Kurt Hager
vid en konferens 1980 hade ställt de samhällsve­
tenskapliga disciplinerna inför den nya stora uppgif­
ten att utforska den tyska historien »in ihrem ge­
samten Verlauf, von ihren Anfängen an». »Wende
und Neubeginn bedeuten nicht Tabula rasa», för­
klarade Badstübner vidare, »sondern Aufschlagen
eines weit- und nationalgeschichtlich neuen Kapi­
tels».
Die DDR kommt aus der ganzen deutschen Geschichte,
steht in ihr und führt sie weiter, wie Erich Honecker
anlässlich der Lutherehrung formulierte. Dies gilt es, im
Geschichtsbild der sozialistischen deutschen Nation noch
stärker zum ausdruck zu bringen. Es geht um eine
Verbesserung des Grundgehalts des marxistisch-lenini­
stischen Bildes von der Geschichte der DDR. Notwendig
ist die weitere Herausarbeitung eines Erbe- und Tradi­
tionsbildes und die verstärkte Pflege und Verbreitung
eines entsprechenden Erbeverständnisses und Tradi­
tionsbewusstseins als unverzichtbare Bestandteile des so­
zialistischen Bewusstseins der Bürger der DDR und ihrer
nationalen Identität.
Kulturpolitik och »Erberezeption» i DDR
Badstübner erinrade om hur den nya tyska nationalhistorien i tolv band bar titeln Deutsche Ge­
schichte och inte »Geschichte der DDR». »Das
weist auf eine nationalgeschichtliche Problematik
hin, die sich etwas anders dar stellt als die der Un­
garn, Polen oder der Völker anderer sozialistischer
Länder.» Deutsche Geschichte är ett verk som det
nu föreligger fyra delar av och som också ges ut i
licensutgåva i väst (Pahl-Rugenstein Verlag, Köln).
Ulrich Neuhäusser-Wospy påpekar i DeutschlandArchiv (6/1985) i sina Anmerkungen zu einem neuen
Geschichtswerk aus der DDR att man för utgåvan i
BRD har avstått från att i förordet karakterisera
DDR »als legitimen Erben aller revolutionären, so­
zialistischen und humanistischen Traditionen und
kulturellen Leistungen in der deutschen Geschich­
te». I licensutgåvan underlåter man också att fram­
häva Marx, Engels och Lenin som »das feste Fun­
dament» för historieverket; detta betecknas dess­
utom som marxistiskt men inte som marxistisktleninistiskt såsom fallet är i den östtyska utgåvans
förord.
Litteraturhistorikern Claus Träger utgav 1981
Studien zur Erbetheorie und Erbeaneignung (Ver­
lag Philip Reclam jun., Leipzig). Träger tillhör den
första generationen av litteraturforskare inom germanistiken i DDR. Rainer Rosenberg noterar i sin
recension i Zeitschrift für Germanistik (2/1985) att
Träger ständigt opererar med Marx - »aber die von
ihm verwendeten Marx-Zitate fungieren selten als
Autoritätsbeweis», heter det i Rosenbergs anmälan.
»Träger hat das literaturtheoretische Rüstzeug
seiner Generation - die marxistische Ästhetik, wie
sie in den 30er bis 50er Jahren ausgebildet und in
der DDR hauptsächlich durch Lukäcs’ Werke ver­
mittelt wurde - nicht unbesehen übernommen, son­
dern er ist den Anstrengungen seines Lehrers Wer­
ner Krauss gefolgt, die marxistischen Klassiker im­
mer wieder direkt zu befragen.» I en enkät, Wege
zu Marx, i WB 1983 (H, 5), deklarerar Claus Träger:
»Jede Marx-Lektüre stellt die vorausgegangene in
Frage: eine ist also keine, und über die letzte zu
entscheiden, ist uns gar nicht gegeben [...].»
Günther Heydemann framhöll ju i sin dissertation
den höga teoretiska nivån i den östtyska historie­
vetenskapen. Jag har väl själv inte tillräcklig belä­
senhet i denna för att kunna fälla ett omdöme här­
om. Men den östtyska litteraturforskningen - inom
germanistiken liksom inom andra språkområden erbjuder i varje fall enligt mitt förmenande i nuläget
åtskilligt av intresse, både i fråga om teoretisk de­
batt och direkta forskningsrön. Litteraturforskarna
39
orienterar sig i skilda riktningar, den marxistiska
tvångströjan till trots. Jag skall närmast belysa den
debatt som förs om metoder och positioner inom
litteraturvetenskapen.
III
Rainer Rosenberg ger i den berörda artikeln i
Zeitschrift für Germanistik uttryck åt sin uppskatt­
ning av den äldre kollegans tydligt markerade teore­
tiska inriktning. I Studien zur Erbetheorie und Er­
beaneignung ägnar Claus Träger stort utrymme åt
ett ställningstagande till Hermann August Korffs
väldiga, idéhistoriska arbete Geist der Goethezeit
(1923-1940); det sker som ett led i Trägers egen
strävan att ställa upp en litterär »Bildungskanon»
med Weimarklassicismen som det värdefullaste ar­
vet från den borgerliga tyska litteraturen. Korffs
verk, som han betecknar såsom »en glänsande
svanesång» från die Geisteswissenschaft, hade så­
tillvida en dialektisk uppläggning som det räknade
med en växling mellan olika etapper - »die
deutsche Stimme» utgjorde »die Gegenstimme der
Französischen Revolution», heter det exempelvis.
Trägers bildningsgång hade från den engelska
krigsfångenskapen (»Die englischen Lagerbiblio­
theken boten Lernmöglichkeiten») fört honom tili
Leipzig, där »omskolningen» 1948-49 bibragte ho­
nom en marxistisk övertygelse; Leipzig var Korffs
men också nu Hans Mayers universitetsstad.
»Hans Mayer ist schon sehr wichtig für die
Entwicklung der germanistischen Literaturwissen­
schaft an der Leipziger Universität gewesen. Es
wäre töricht, ihn wegzudenken [...].» (Gespräch
mit Claus Träger. G 2/1983.)
Bland germanisterna i DDR och f. ö. inte enbart
bland dem har en följd av intervjuer eller samtal
väckt stort intresse, som publicerats i Zeitschrift
für Germanistik under beteckningen Materialen zur
Geschichte der marxistischen germanistischen Li­
teraturwissenschaft in der DDR. I en redaktionell
slutanmärkning (G 3/1985) tili den med häfte 1 året
1982 inledda enkäten heter det: »Wenn ein Konsen­
sus darüber besteht, dass es in der Literaturwissen­
schaft der DDR einen wissenschaftsgeschichtlichen
Einschnitt in den 70er Jahren gibt, was hier nicht zu
erklären ist, so hat die Reihe bei der Aufarbeitung
unserer Wissenschaft bereits einen festen Platz be­
zogen - dies verwundert nicht, wenn bedacht wird,
dass der genannte Einschnitt mit einer kritischen
Überprüfung der Germanistik in den 50er und 60er
Jahren verbunden ist.»
40
Ulf Wittrock
Jag har ju förut i uppsatsen påpekat att de öst­
tyska historikerna har tagit itu med att ge en his­
torik över den egna historievetenskapen i DDR.
Bland litteraturvetarna har som synes i varje fall ett
materialsamlande inletts på motsvarande gebit.
Hans Kaufmann, som inledde enkäten i fråga med
en Vorbemerkung, konstaterade, »[dass] bei wei­
tem nicht alles, was für die Genesis marxistischer
germanistischer Literaturwissenschaft Bedeutung
besitzt, ist in gedruckter oder überhaupt schriftlich
fixierter, bibliographisch erfassbarer Form vorzu­
finden.» Det var sålunda den luckan man avsåg att
avhjälpa och för min uppsats har denna enkät natur­
ligtvis utgjort en viktig källa.
En
västtysk
litteraturprofessor,
Jürgen
Scharfschwerdt, som i sin bok Literatur und Litera­
turwissenschaft in der DDR. Eine historisch-kri­
tische Einführung (W. Kohlhammer 1982) i ett av
kapitlen behandlar den östtyska litteraturvetenska­
pens »ideologiska uppdrag», framhåller för övrigt
också han den cesur som man kan iaktta i och med
1970-talet. »Es ist in den siebziger Jahren deutlich
beobachtbar», anmärker han, »dass die marxis­
tischleninistische Literaturwissenschaft und Ger­
manistik parallell zur Entwicklung einen neuen,
selbständigen literatursoziologischen Forschungs­
programmatik, [...] einen ideologisch neu akzen­
tuierten Literaturbegriff in die laufende Diskussion
um das rechte Verhältnis von Literatur und Gesell­
schaft einzuführen sucht, der eine grundlegend
neue Orientierung marxistischen ästhetischen Den­
kens erkennen lässt.» Scharfschwerdt konstaterar
vidare bl. a. att ett nytt begrepp, »konstnärlig sub­
jektivitet», har kommit att lanseras i den estetiska
debatten. Han kunde ha hänvisat till Claus Trägers
uppsats Über den objektiven Gehalt der künstleri­
schen Subjektivität, som inleds av reflexionen:
»Die Frage nach der Rolle der Subjektivität im
künstlerischen Schaffen ist von höchster ideolo­
gischer Brisanz.» (CI. Träger: Studien zur Realis­
mustheorie und Methodologie der Literaturwissen­
schaft. Phüipp Reclam jun. 1972.)
Man har alla skäl att uppfatta författarna som en
påtryckargrupp härvidlag; särskilt betydelsefull
tycks den orientering mot den klassisk-romantiska
litteraturepoken ha varit, som är så påfallande i den
östtyska litteraturen alltifrån 70-talet - Irmtraud
Morgner utgör bara ett exempel i det avseendet.
Claus Träger har visat sig lyhörd också för denna
nyorientering; Herder als Literaturtheoretiker heter
för övrigt en av uppsatserna i hans studier »zur
Erbetheorie und Erbeaneignung». Sedan flera år
tillbaka har Träger, som Rosenberg påpekar, fram­
trätt i olika sammanhang just mot den ensidigt nega­
tiva värderingen av den tyska romantiken. »Die
Bekämpfung der Romantik von links hat eine
150jährige Geschichte», fastslår han i det i Zeit­
schrift für Germanistik (2/1983) återgivna samtalet.
»Sie setzt mit dem revolutionären Demokratismus
ein; es war letzten Endes eine bloss linksbürger­
liche Opposition gegen die Romantik, die wir fort­
gesetzt haben. Selbst Heine war der Romantik ge­
genüber gerechter, genauso gerecht wie gegenüber
Goethe; deshalb sind seine Urteile auch sehr le­
bendig geblieben. Und ebenfalls Franz Mehring
war noch sehr zurückhaltend. Marx und Engels
selber hatten sich für die Romantik kaum interes­
siert [...].»
Rainer Rosenbergs bok Zehn Kapitel zur Ge­
schichte der Germanistik. Literaturgeschichts­
schreibung (Akademie-Verlag 1981) vill jag beteck­
na som ett utmärkt belägg för att germanistiken i
DDR befinner sig på ett expansivt stadium och
prövar nya forskningsfält. »Ende der sechziger
Jahre», heter det i den av Wolfgang Thierse/Dieter
Kliché i Weimarer Beiträge (2/1985) publicerade
uppsatsen DDR-Literaturwissenschaft in den sieb­
ziger Jahren, »setzt eine verstärkte Selbstreflexion
der Literaturwissenschaft auf ihre Geschichte, in
ihr waltende Traditionslinien, Schulen, Gegensätze
ein [...].» Likväl efterlyser Thierse/Kliche en verk­
ligt genomgripande »disziplingeschichtliche Selbstreflexion» å germanistikens vägnar; tolvbands ver­
ket Geschichte der Literatur borde annars ha funge­
rat som »eine massive Herausforderung», hävdar
de, »danach zu fragen, wie die Probleme, die diese
Arbeit aufgab, von den Vorgängern angegangen
worden waren.» Den enda vetenskapshistoriska un­
dersökning, som initierades av medarbetar skåpet i
GDL, var Rainer Rosenbergs Zehn Kapitel, konsta­
terar Thierse/Kliche. »Dabei ist nicht zu vergessen,
dass Werner Krauss und Hans Mayer bereits in den
fünfziger Jahren Grundrisse einer marxistischen
Geschichte der Literaturgeschichtsschreibung skiz­
zierten und dass auch von Germanisten wie Dietze
und Träger in den fünfziger und sechziger Jahren
Beiträge zur Disziplingeschichte geleistet worden
sind.»
Sina tio kapitel »zur Geschichte der Germani­
stik» betecknar Rosenberg själv såsom »punktuelle
Annäherungsversuche unter wechselndem Blick­
winkel, die sich vielleicht in die notwendige Vorar­
beiten für die ausstehende Gesamtdarstellung einer
Kulturpolitik och »Erberezeption» i DDR
Geschichte der deutschen Literaturhistorik einrei­
hen lassen.» I BRD föreligger 1985 med Peter Uwe
Hohendahl som utgivare Geschichte der deutschen
Literaturkritik (J. B. Metzler), där för övrigt littera­
turkritiken i DDR ägnas en om också summarisk
behandling. Men vare sig i BRD eller DDR existe­
rar det ett motsvarande arbete om den tyska littera­
turvetenskapen. Germanistikens kris i samband
med studentoroligheterna i slutet av 1960-talet för­
de ju med sig hårdhänta uppgörelser med den tyska
litteraturhistorien. Kritisk blev ett honnörsord. I
min uppsats Tysk litteraturforskning under debatt i
Samlaren 1973 har jag uppehållit mig vid Jost Her­
mands Synthetisches Interpretieren. Zur Methode
der Literaturwissenschaft (1968; erw. Aufl. 1973).
Sedan 1958 var Hermand professor vid Wisconsin
University men han tog livlig del i debatten på
hemmaplan inom germanistiken. I DDR betecknade
Claus Träger Hermand som en skarpsinnig kritiker
av den borgerliga litteraturvetenskapens antihistorism (WB 3/1972). Hermands utgångspunkt var den
positivistiska lärobyggnadens sammanbrott kring
1900. Därpå lät han i boken »der Methodenpluralis­
mus seit 1900» passera revy. Rainer Rosenbergs
slutkapitel gäller just »Methodenpluralismus unter
der Dominanz der Geistesgeschichte».
Jost Hermand tog ut svängarna ordentligt i sina
ideologikritiska uppgörelser; Träger gav honom
rentav det erkännandet att han borde vara redo för
ett avgörande kursbyte: »der Umschlag von der
Anschauung der Literatur in ein funktionales Ver­
ständnis der Literaturwissenschaft.» Strax i böljan
av 1970-talet hade i DDR litteraturforskarna just
fått denna funktionella inriktning angiven för sig; i
och med SED:s åttonde partidag fastställdes nämli­
gen målsättningen att göra litteraturvetenskapen till
en aktiv del i den socialistiska, kulturella och litte­
rära offentligheten. En följd härav blev att de öst­
tyska litteraturforskarna i vida större utsträckning
än förut grep sig an de samtida författarna. Och
överhuvud ställdes alltså »litteraturen som kommu­
nikation» nu i förgrunden. »Der entscheidende
Neuansatz meiner eigenen wie der gesamten marx­
istischen Literaturtheoretischen Reflexionen in den
letzten zehn Jahren», förklarar Rita Schober i en
uppsats från 1982, »war [...] der Übergang von der
darstellungsästhetischen, also rein werkorientierten
zu einer kommunikationsästhetischen Sicht.» (Rita
Schober: Abbild - Sinnbild - Wertung. Aufsätze zur
Theorie und Praxis literarischer Kommunikation.
Aufbau-Verlag 1982.)
Rainer Rosenberg har i första hand manifesterat
41
sig som Vormärz-forskare (jfr Samlaren 1975, s.
lOOff.). Han betecknar i sin bok Literaturverhält­
nisse im deutschen Vormärz (1975) som det värde­
fullaste arvet från den tyska Vormärz-litteraturen
dess programmatiskt formulerade »Literaturkon­
zeptionen»; det var nu som Marx och Engels lade
själva grundstenen för den socialistiska tyska litte­
raturen, heter det. I Geschichte der Germanistik är
det med litteraturvetenskapen som »oppositionsvetenskap» som Rosenberg börjar sin framställning,
ty en sådan var den, betonar han, under Vormärz.
»Gervinus bekannte sich vorbehaltlos zu der Rolle
des politischen Ideologen; er sah seinen Beruf
darin, durch die Vermittlung von Geschichtserfah­
rung ein Nationalbewusstsein zu erzeugen, das sich
als bürgerliches politisches Bewusstsein konsti­
tuierte.»
Rosenberg erinrar om hur marxistiska teoretiker
alltifrån Franz Mehring har brukat framhålla att
Gervinus hade ett gott begrepp om sammanhanget
mellan litteratur och »samhälleligt och statligt liv»
(Mehring). Men Rosenberg konstaterar att Ger­
vinus i sin Geschichte der deutschen Dichtung häv­
dade att den tyska litteraturen tills vidare hade tagit
sin ände i och med Goethes död. Det var, kan man
tillfoga, den hegelska föreställningen om konstpe­
rioder som här gick igen. Men i själva verket ge­
nomgick litteraturen under dessa decennier en
funktionsförändring, betonar Rosenberg och han
menar att Robert Prutz måste tillerkännas förtjän­
sten av att ha insett detta förhållande. »Durch die
breite Einbeziehung des Wirkungsaspektes eröffnete Prutz mit seiner Politischen Poesie der Deut­
schen der Literaturgeschichtsschreibung jedoch
eine neue Dimension. Sie ist von der deutschen
Forschung bis in die zwanziger Jahre unseres Jahr­
hunderts allerdings kaum ausgeschritten worden
[...].» Robert Prutz erkände Gervinus’ banbrytan­
de roll, men gentemot en litteraturhistoria som var
skriven »nicht vom Standpunkt des Geistes, son­
dern des Schöngeistes», ville han ställa historien
om böckernas verkan, »der Stimmung, mit welcher
man sie aufgenommen, der geistigen Umstände, die
sie gefördert, der Missverständnisse, die ihre Wir­
kung aufgehalten und gehindert haben. Und ohne
Zweifel ist dies bei allen Dingen die andere Hälfte
ihrer selbst und gleichsam das zweite Dasein, das
sie führen.» Som Rosenberg också anmärker har
Prutz med en rad arbeten själv beträtt de forsk­
ningsområden som han här anvisade. Märkligt mo­
dern ter sig hans deklaration i Die deutsche Litera­
tur der Gegenwart (1859): »Es wäre ein interes-
42
Ulf Wittrock
santes Unternehmen [...] einmal eine Historie der
Literatur zu schreiben von blossem Standpunkt des
Lesers aus: das heisst also eine Literaturgeschichte
[...] wo es sich allein darum handelte, welche
Schriftsteller, in welchen Kreisen, welcher Ausdeh­
nung und mit welchem Beifall sie gelesen werden.»
Detta Prutz’ starka framhävande av läsarens roll i
den litterära kommunikationen rimmar ju i högsta
grad med intresseförskjutningen inom litteraturve­
tenskapen i DDR till receptionshistoriska frågeställ­
ningar och kommunikationsestetiska perspektiv.
1977 publicerade Rosenberg i Weimarer Beiträge
(H. 6) uppsatsen Literaturgeschichte als Geschich­
te der literarischen Kommunikation der Gesell­
schaft. Rosenberg definierar litteraturhistorien som
en samhällsvetenskap, som försöker fastställa »die
allgemeinen Bewegungsgesetze, die sich in der Ge­
schichte der menschlichen Gesellschaft als herr­
schende durchsetzen»; det är Marx’ egen formule­
ring som Rosenberg här gör bruk av. Han är lika
uppbunden vid Marx som Träger.
När Rosenberg inledningsvis urskuldar sig för att
han beskriver »die Literaturhistoriographie als
einer ideologischen Form», betonar han samtidigt
att härvid »die Erkenntnisfähigkeit der bürgerlichen
Literaturhistorik» för den skull inte principiellt
sattes i fråga. Överhuvud kan den aktuella inställ­
ningen i fråga om »Erberezeption» i DDR sägas
vara att man inte i onödan skall göra sig urarva.
Germanistikens konstituering och institutionalisering vid de tyska universiteten har i BRD ingåen­
de belysts i en rad arbeten. Rosenberg finner skäl
att i samband med sin diskussion av den fram­
stående språkforskaren Karl Lachmanns textkri­
tiska metodik åberopa Paul Gerhard Volkers upp­
sats Die inhumane Praxis einer bürgerlichen Wis­
senschaft (jfr Samlaren 1973, s. 74). Litteraturhis­
torien hamnade under dominans av den filologiska
källforskningen. Och Rosenberg konstaterar hur i
samband med att germanistiken upphöjdes till »Na­
tionalwissenschaft» andra länders litteraturer av­
skärmades. »Sie wurde zu keiner anderen - auch
keiner germanischen - Literatur mehr in Beziehung
gesetzt.»
I jämförelse med Gervinus, Prutz och Hettner
innebar Wilhelm Scherers liksom Scherer-skolans
litteraturteorier en eklatant nivåförlust, konstaterar
Rosenberg. Postumt - Scherer dog 1886 - publice­
rades hans utkast till en Poetik (en rad föreläsning­
ar), där han i anslutning till språkvetenskapen plä­
derade för »[die] Methode der wechselseitigen Er­
hellung». Som Rosenberg noterar skulle denna
Scherers metod i Ryssland på ett fruktbart sätt
komma att praktiseras av den s.k. kulturhistoriska
skolan (Aleksander Veselovsky m.fl.), vilken där
dessutom förgrenade sig i typologisk komparistik.
»Der Methode der ’wechselseitigen Beleuchtung’
oder ’wechselseitigen Erhellung’ lag die Erkenntnis
zugrunde, das bestimmte sprachliche Entwick­
lungsprozesse zu unterschiedlichen Zeiten und in
verschiedenen Sprachen nach denselben Grenzen
verliefen.» Scherers övertygelse om den historiska
utvecklingens lagbundenhet kunde emellertid stun­
dom föra honom till de besynnerligaste spekula­
tioner.
Wilhelm Scherers Geschichte der deutschen Li­
teratur kännetecknas av den övertygelsen att det
tyska folkets moraliska idealism hade sitt ursprung
hos de gamla germanerna. Fastän själv österrikare
var han en glödande beundrare av Preussen och
Fredrik den store. För litteraturens del förknippade
han Weimar med Potsdam. »Scherers Vermitt­
lungsversuch ist immer noch ein Versuch, Preussergeist und Deutschtums-Ideologie einer von der
Weimarer Klassik hergeleiteten Tradition des bür­
gerlichen Idealismus zu integrieren, demgegenüber
alle Versuche einer ’religiös-patriotischen Fäl­
schung’ der deutschen Literaturgeschichte leiden­
schaftlich bekämpft werden.» Rosenberg påvisar i
sitt överhuvud mycket givande Scherer-avsnitt hur
denne tidigt kom att vända sig mot det preussiska
junkerdömets chauvinistiska ideologi. Men hans
egen teckning av nationalkaraktären, »[des] Geistes
der Nation», svarade samtidigt i hög grad mot den
tyska borgerlighetens ideologiska behov. Goethe
blir Scherers borgensman för en orientering i rätt
riktning och på alla samhällets områden. »So inter­
pretiert Scherer den zweiten Teil des Faust als
Verherrlichung der segensreichen Wirkungen bür­
gerlichen Unternehmungsgeistes.»
Rosenberg ställer också frågan - på samma sätt
som Jost Hermand har gjort det - i vad mån och på
vilka områden den positivistiska skolan inom litte­
raturvetenskapen har åstadkommit något förblivan­
de resultat. »Erst mit dem Wegfall der Erkenntnis­
zuversicht und der Beschränkung auf die Registra­
tur einzelner Erfahrungstatsachen geriet die positi­
vistische Literaturwissenschaft in jenen desolaten
Zustand, von den ihr Bild bis heute bestimmt
wird.» Rosenberg framhåller hur Scherer-läijungarna överlag var politiskt konservativa. Ett undantag
är den för övrigt av mig i en Samlaren-uppsats 1975
berörde Richard M. Meyer {a. a., s. 117ff.). »Das
nationalliberale politische Engagement, mit dem
Kulturpolitik och »Erberezeption» i DDR
Scherers Konzeption der Literaturforschung ver­
bunden war, blieb mit dem Eintritt der positivisti­
schen Schule in die wilhelminische Ära als erstes
auf der Strecke, auch wenn einige Schüler, wie
Richard Moritz Meyer, an ihrer liberalen Gesin­
nung festhielten.»
Med vad som redan vid sekelskiftet av samtiden
kunde uppfattas som »eine geistesgeschichtliche
Wende» inom den humanistiska vetenskapen,
gjorde Werner Krauss rent hus i Der Zerstörung
der Vernunft. Rosenberg knyter an till Krauss’ ka­
rakteristik av den av Nietzsche, Dilthey o. a. utfor­
made »livsfilosofin». »Die Lebensphilosophie
selbst wurde in Deutschland wesentlich in den For­
men der Literatur- und Kunstgeschichtsschreibung
entwickelt.» Utan ett studium av en rad dylika verk
från decennierna ifråga kan man inte göra sig ett
begrepp om den borgerliga ideologins utveckling,
framhåller Rosenberg. En slutgräns för sin under­
sökning drar han vid åren 1917/18, men givetvis kan
han inte undgå att beröra germanistikens fortsatta
deklinering. Walter Benjamins bekanta fördömande
1930 av »eine Kompanie von Söldern», »Männer,
die wenig oder nichts von der Haltung, die die frühe
Germanistik geadelt hat, in der Gemeinschaft ihrer
Fachgenossen zur Geltung zu bringen vermocht ha­
ben», har fått utgöra slutorden i Rosenbergs Ge­
schichte der Germanistik.
Wilhelm Dilthey själv blir emellertid föremål för
en nog så nyanserad bedömning och Rosenberg gör
alldeles klart att den tyska litteraturvetenskapen i
och med hans insatser nådde en ojämförligt högre
teoretisk nivå än förut under Scherers och Erik
Schmidts dominans. Rosenberg konstaterar att det
av Dilthey behandlade problemet rörande interpre­
tationens allmängiltighet (»AllgemeinVerbindlich­
keit), »also: einer wissenschaftlichen Hermeneutik,
besteht in der Praxis somit auch für die Literaturge­
schichtsschreibung.» Det råder inom den marxis­
tiska litteraturvetenskapen enighet bara på den
punkten att principerna för en marxistisk hermeneutik hittills inte har kunnat fastställas, framhåller
Rosenberg. »Neben der Tendenz, die Werk­
interpretation von der Literaturwissenschaft zu
trennen und der Literaturkritik als einem Bestand­
teil der künstlerischen Praxis zuzuweisen (einer
Tendenz, der ein literatursoziologisches und kom­
munikationswissenschaftliches,
auf kulturge­
schichtliche Synthese orientiertes Modell der Lite­
raturgeschichtsschreibung entspricht), begegnen
wir auch dem offenen Bekenntnis zur Subjektivität
43
der Interpretation und zur historischen Relativität
ihres Erkenntnisgehalts, begründet in einer Auffas­
sung der Literaturgeschichtsschreibung, die diese
selbst in den Gesamtzusammenhang historisch­
gesellschaftlicher Praxis integriert.» Enligt den se­
nare uppfattningen måste, som Hans-Georg Werner
har uttryckt det, litteraturhistorikern helt enkelt ac­
ceptera sin egen position som historisk. Werner
har, sedan Rosenbergs bok förelåg, publicerat arbe­
tet Text und Dichtung - Analyse und Interpretation
(Aufbau-Verlag 1984); jag skall återkomma till det
verket liksom till hela den berörda aktuella diskus­
sionen om interpretationens roll inom litteraturve­
tenskapen. Redan Gervinus var inne på frågan.
Som »Geschichtsschreiber» ville han delegera tolk­
ningen av de enskilda verken till »estetikern».
Dilthey-avsnittet följs i Rosenbergs bok av ett par
kapitel som är ägnade »Geistesgeschichtliche
Synthese-Versuche», dvs. dels Rudolf Ungers pro­
gram för litteraturhistorien såsom »Problemge­
schichte», dels Oskar Walzels stiltypologiska meto­
dik. Unger utvecklade alltifrån 1908 i en följd av
skrifter i Diltheys efterföljd - Dilthey själv avled
1911 - en litteraturvetenskaplig »Prinzipienlehre»,
som i stället för filologin satte filosofin i högsätet.
»Unger selbst lehnte alle Versuche, historische
Prozesse auf ’Blut und Boden’ zurückzuführen, als
Ausläufer des Positivismus ab.» Han tog följaktli­
gen avstånd från den Sauer-Nadlerska uppfattning­
en att också det andliga och litterära livets avgöran­
de faktorer låg »im Bluterbe und anderseits im Hei­
matboden seiner Träger» (Literaturgeschichte als
Problemgeschichte, 1924). Men Rosenberg påpekar
också hur föga Ungers »wissenschaftsethische Be­
denken» gick igen hos en yngre generation. »Zwar
gehören zu dieser Generation immerhin auch noch
Korff oder Buber und einige andere, denen man das
von Unger beschworene Wissenschaftsethos nicht
absprechen kann.» Hermann August Korff trädde
för den delen upp 1933 med en tidsenlig program­
matisk deklaration, Aufgaben einer nationalen Li­
teraturwissenschaft, och Unger själv kunde heller
inte undandra sig den chauvinistiska vågen. Geist
blir också för honom alltmer likvärdigt med »der
deutsche Geist».
Jost Hermand, som i Synthetisches Interpre­
tieren låter hela raden av företrädare inom tysk
germanistik för »nationale, völkische und rassische
Aspekte» passera revy, framhåller hur romantiken
kom att uppfattas som den mest tyska av alla
epoker. I Julius Petersens Die Wesensbestimmung
der deutschen Romantik (1926) blir den moderna
44
Ulf Wittrock
germanistiken rentav jämställd med romantik­
forskning. Mot denna bakgrund faller det sig onekli­
gen naturligt att romantiken blev negligerad inom
litteraturforskningen i det socialistiska DDR; Lukåcs bestämde här länge bedömningen. En konfe­
rens i Leipzig 1962 över »Probleme der Romantik»
kan sägas beteckna en vändpunkt. På 1970-talet
skulle så romantiken - däri inbegripet diktare som
Hölderlin, Jean Paul och Kleist - röna en verkligt
positiv uppskattning i tecknet av en ny »Erberezep­
tion».
Den jämförande litteraturvetenskapen fick i
Tyskland se sig akterseglad i början av seklet; ett
tecken härpå var att Zeitschrift für vergleichende
Literaturgeschichte lades ned 1910. I BRD skulle
komparatismen 1966 få ett nytt organ i och med
Areadia. I intervjun med Claus Träger förklarade
denne: »Was die DDR angeht, so haben wir die
Vergleichende Literaturwissenschaft als akade­
mische Disziplin nicht; dass muss uns nicht grä­
men, obschon es grosse deutsche Traditionen auf
dem Gebiet gibt.» Träger betecknar dock som före­
bildligt det i Sovjetunionen brukliga studiet av väst­
europeiska litteraturer; »die Horizontenerweiterung ist beneidenswert.» »Was wir nach wie vor namentlich in der Germanistik - überwinden müs­
sen, ist die nationalbegrentzte Sicht der Probleme,
die in absoluten Widerspruch zur Theorie des
Marxismus-Leninismus steht und die den Philolo­
giegedenken des 19. Jahrhunderts dauernd reprodu­
ziert.»
1928 trycktes Julius Petersens uppsats Nationale
oder vergleichende Literaturgeschichte. Med cita­
tionstecken publicerade Rainer Rosenberg i WB
1982 (H. 11) en studie med samma titel, som vill
vara ett bidrag till det komparatistiska litteratur­
vetenskapliga tänkandets historia i Tyskland
1848-1933. Beträffande Petersens uppsats konstate­
rar Rosenberg att den jämförande litteraturveten­
skapen enligt denne hörde hemma inom ramen för
»die Nationalliteraturforschung», ja Petersen de­
klarerade: »die Literaturgeschichte vollendet ihren
nationalen Charakter erst, indem sie vergleichend
wird.» Men därmed upphörde den också att vara
litteraturhistoria. Ty jämförelsen måste vidgas att
gälla alla områden inom »das nationale Geistesle­
ben», vilket var en uppgift för Geistesgeschichte
och Kulturkunde. Petersen förde likväl också fram
idéer om en »allmän litteraturvetenskap», som kun­
de förverkligas genom samarbetet mellan olika litte­
raturhistoriska discipliner. »Der Umfang der in
Deutschland bis 1945 geleisteten praktischen kom-
paratistischen Arbeit», medger Rosenberg, »vergrössert sich zweifellos beträchtlich, wenn man die
Forschungen in den ’Fremdphilologien’ berück­
sichtigt. Im ganzen gesehen gab jedoch in der Wis­
senschaftsauffassung und damit auch in der Einstel­
lung zum Problem der vergleichenden Literaturwis­
senschaft mindestens seit Scherer die Nationalphi­
lologie den Ton an.»
Naturligtvis är inte enbart germanistiken i DDR
avgörande för litteraturvetenskapens teoretiska
nivå. Företrädare för slavistik, romanistik och anglistik/amerikanistik har rentav genom åren på olika
sätt visat att de har stått i ett närmare förhållande
till den internationella vetenskapliga debatten än
sina kolleger inom germanistiken. New criticism, la
nouvelle critique, Strukturalismen, receptionsestestiken, alla rönte de sålunda först uppmärksamhet
inom de ickegermanska filologierna.
Likväl kan inte någon annan enskild filologi
uppvisa ett projekt som har varit så omfattande och
som har krävt så mycken välorganiserad samver­
kan som Geschichte der Literatur; det elfte bandet,
som behandlar litteraturen i DDR, förelåg 1976 och
det tolfte bandet, Geschichte der Literatur der Bun­
desrepublik (Volk und Wissen Volkseigener Verlag
Berlin) utkom 1983. Thierse/Kliche framhåller i sin
ovan åberopade studie om DDR-litteraturvetenskapen under 1970-talet - med undertiteln: »Bemer­
kungen zur Entwicklung ihrer Positionen und
Methoden» - att i och med GDL, som koncipie­
rades och dessutom i sina grunddrag utarbetades på
1960-talet, så avslutades en stor forskningsfas. »In
der Auswertung der GDL ist das ganze Unterneh­
men als Abschlussprodukt einer Entwicklungs­
phase der literaturwissenschaftlichen Forschung
bezeichnet worden, das in ’vielem eklektisch’ sei
(Silvia Sehlenstedt 1980).» Thierse/Kliche citerar
också Inge Münz-Koenen som har formulerat föl­
jande generella kritik: »Was soll da nicht alles im
einen Band hinein - das gesellschaftliche Umfeld
der Literatur, Werkanalysen, Autorenbiographie,
Gattungsentwicklungen, Rezeptionsweisen, kultur­
politische Daten usw. Alles das wird dann durch
eine Methode miteinander verklammert, die als
eine Geschichte der literarischen Produktion aus­
gibt. Fast zwangsläufig müssen dann die umfassen­
den Wirklichkeitsbezüge, über die Literatur in Pro­
duktion, Verbreitung und Rezeption verfügt, zu
einer linearen Abhängigkeit über einen abstrakt ge­
fassten Widerspiegelungmechanism bis in einzelne
Werk hinein verfolgt werden.»
Kulturpolitik och »Erberezeption» i DDR
I spåren av GDL följde alltså en debatt om littera­
turhistorieskrivningens problematik, som visserli­
gen enligt Thierse/Kliche inte blev av någon längre
varaktighet. »[Es ist] auffällig, dass die Diskussion
sich sehr rasch von Problemen der Literaturge­
schichtsschreibung auf Probleme der Theorie und
Praxis des Erbes, die in den siebziger Jahren eine
bestimmende Rolle gespielt haben, verlagert hat.
Für einige wichtige Perioden muss gesagt werden,
dass das Interesse an Problemen des Erbes sich
mehr oder weniger direkt an einer Polemik gegen
die der GDL immanente Erbekonzeption orien­
tierte.» Till den här berörda debatten kring kultur­
arvet återkommer jag i fjärde partiet av min upp­
sats.
I den germanistenkät som genomfördes i Zeit­
schrift für Germanistik 1982-85 står emellertid ännu
GDL mer eller mindre i fokus. Horst Haase, som ju
har tillhört verkets utgivarkollektiv och som var en
av huvudförfattarna i band XI, Geschichte der Li­
teratur der Deutschen Demokratischen Republik,
medger för sin del (G 1/1985) att det nu kunde vara
dags att pröva nya metoder. Han förklarade att det
föreliggande bandet om litteraturen i DDR visserli­
gen ingalunda försummade »die literaturgesell­
schaftlichen Verhältnisse», men han erkände samti­
digt att ett arbete som Literarische Leben in der
DDR 1945 bis 1960 (Hrsg. Inge Münz-Koenen) vi­
sade på nya fruktbara perspektiv. Haase konstate­
rade vidare att det var riktigt att författarna själva
borde komma mer till sin rätt i en litteraturhistorisk
framställning. »Ich habe längere Zeit mit sowjeti­
schen Kollegen an ihrer Geschichte der DDR-Literatur zusammengearbeitet, wobei versucht wurde,
das individuelle Profil der bedeutendsten Schrift­
steller stärker zur Geltung zu bringen.» Horst
Haase berättar att det överhuvud hade rått ett in­
timt samarbete med de sovjetiska kollegerna under
utarbetandet av de olika delarna av GDL; »Fast alle
Bände unserer Literaturgeschichte, die in den 70er
Jahren fertig wurden, sind ausgiebig mit Kollegen
aus der Sowjetunion und aus anderen sozialisti­
schen Ländern beraten worden. [...] Das war na­
türlich ein Ausdruck der zunehmenden Koopera­
tion zwischen den Germanisten sozialistischer
Länder und den engeren Beziehungen zwischen
den Institutionen und einzelnen Wissenschaftlern in
den 70er Jahren; doch bleibt in dieser Hinsicht auch
noch viel zu tun.» Partiideologerna hade vid den
åttonde partidagen just anbefallt ett dylikt närmare
samarbete de socialistiska länderna emellan inom
forskningen.
45
Ett tredje område, där Haase medger att perspek­
tivet har förändrats under det senaste decenniet,
utgör receptionen av litteratur. Kollektivprojektet
Gesellschaft - Literatur - Lesen (1971) hade med
sina »neue Erkenntnisse» rubbat cirklarna, konsta­
terade han; »doch war es nicht mehr möglich, noch
Konsequenzen für die laufende Arbeit zu ziehen.
Ich halte es auch für sehr schwierig, diesen theore­
tischen Ansatz metodisch für die Literaturge­
schichtsschreibung umzusetzen.»
Hans Jürgen Geerds gick också han in på samar­
betet kolleger emellan under tillkomsten av GDL.
»Vor allem jedoch waren es Fragen der Wertung,
über die zu reden war», framhöll han. Den frågan
upplevdes som särskilt angelägen, huruvida det var
berättigat, ja rentav nödvändigt, med ett visst mått
av subjektivitet. (G 1/1983.) Hans Richter var i
GDL medförfattare till det tionde bandet (1973),
som behandlar den tyska litteraturen alltifrån okto­
berrevolutionen och fram till andra världskrigets
slut. Det är ett skede, heter det i denna volyms
inledande avsnitt, då arbetarklassen tog upp be­
greppet nationallitteratur, men gav det en progres­
siv och socialistisk innebörd. »Der Begriff sozialis­
tische Nationalliteratur will weniger einen bestimm­
ten Kreis von Büchern herausheben und anderen
gegenüber stellen als vielmehr einen gesetzmässigen
literaturhistorischen Prozess bezeichnen. [...]
Daher bedeutet sozialistische Nationalliteratur
auch keine Exklusivität.» Begreppet nationallittera­
tur reviderades i och med denna bestämning på ett
sätt som svarade mot de kulturideologiska positio­
nerna i DDR kring 1970. Det hade för honom fram­
stått som angeläget, förklarade Richter (G 3/1984),
att undvika »simplifizierte Traditionslinien».
Hans Richter studerade ger mani stik i Jena i slutet
av 1940-talet och början av 50-talet. Ingen av lärar­
na här i ämnet var då ännu marxist, men studen­
terna gick själva till ideologisk offensiv. »Der
Kampf um die sozialistische Umgestaltung der
Alma Mater war gerade in vollem Gang», konstate­
rar Richter. Som medarbetare i Neue Deutsche
Literatur hade han 1953 attackerat Hans Eislers
socialistiska operalibretto Johann Faustus - en »nationalopera» som Richter ironiskt benämnde den och han hade påtalat den »grova aktualiseringen». I
efterhand betecknar nu Richter uppsatsen som sin
»största ungdomssynd»; »der grösste Dogmatiker
war ich hoffentlich nicht». Sin habillitationsskrift
skulle Richter komma att ägna den 1957 bortgångne
Louis Fürnberg; det ligger i linje härmed att han
som professor i Jena i den nyare litteraturen i stor
46
Ulf Wittrock
utsträckning har sysslat just med litteraturen i
DDR. Medarbetarskapet i GDL gällde ju emellertid
de närmast föregående decennierna. »Das sicher
kompositorisch hilfreiche Prinzip der Darstellung
nach Gattungen, wie es in der GDL fast rigoros
angewendet worden ist, führte zu Schwierigkei­
ten», förklarar Richter, »bei der Behandlung gerade
der vielseitig tätigen Autoren von Rang und wohl
überhaupt zur Vernachlässigung der Frage nach
dem Besonderen und dem Durchgängig-Wesentli­
chen eines schriftstellerischen Lebenswerk.»
Richter, som i likhet med Haase åberopar ett kolle­
gialt samarbete med ryska litteraturforskare, hänvi­
sar till Michail Chraptschenko, som har betecknat
»den dikteriska individualstilen» som det viktigaste
ledet inom den litterära processen.
Thierse/Kliche konstaterar att det framför allt är
två ting som man har efterlyst vid bedömningen av
GDL. Det ena är en grundligare och mer komplex
förklaring och beskrivning av litteraturprocessen;
det andra är en mer differentierad estetisk värde­
ring av litterära verk. Den tyska klassicismen kom
inte till sin rätt, framhöll Hans-Günther Thalheim
(G 3/1982), om man tillämpade ett litteraturbe­
grepp, »der die Literatur vorwiegend auf ihre poli­
tisch-ideologischen Funktionen beschränkt.» Det
är ju en metodisk invändning som går igen.
»Problemen der Wertung in der Literaturge­
schichtsschreibung» stod i fokus i Weimarer Bei­
träge 1980 (H. 10) liksom över huvud »Bewertung
von Literatur». Vid sidan av en rad fristående upp­
satser av Horst Haase, Rita Schober, Hans-Georg
Werner och andra återgavs två stora »Arbeitsge­
spräche» litteraturforskare emellan och vilka i
mångt och mycket berörde samlingsverket GDL.
Det var nu som Inge Münz-Koenen förde fram sina
ovan citerade kritiska synpunkter. Och hon pläde­
rade för att olika typer av litteraturhistoriska verk
skulle ersätta »[die] dickbändigen Gesamtdarstel­
lungen». Rita Schober, som är romanist, påpekade
att det i Frankrike fortfarande gjordes en boskillnad
mellan den historiska framställningen och den rent
litteraturhistoriska (»[die] traditionell geübte Art
des unverbundenen Nebeneinander») och hon erin­
rade om Roland Barthes’ ståndpunkt, »dass Litera­
turgeschichte nur als eine soziologische Geschichte
der Institutionen zu schreiben sei». I en rad upp­
satser från 70-talet har Rita Schober valt att lägga
huvudvikten vid »eine kommunikationsästhetische
Fundierung», och hon har hävdat att den framväx­
ande receptionsestetiken visat på nya vägar för lit­
teraturforskningen. För säkerhets skull förankrar
hon - liksom östtyska litteraturteoretiker i gemen denna litteraturteori hos Lenin (det gäller framför
allt de välkända reflexionerna om hur Tolstojs verk
kunde fungera som ett fruktbart litterärt arv för den
ryska arbetarklassen), men hon hänvisar i övrigt till
Ingarden, Mukafovsky och Jauss liksom till det
med romanisten Manfred Naumann som huvudre­
daktör utgivna, ovan berörda samlingsverket Ge­
sellschaft - Literatur - Lesen. Literaturrezeption in
theoretischer Sicht (Aufbau-Verlag 1976). »Die Li­
teraturtheorie besitzt in der materialistischen Dia­
lektik, wie sie von Marx, Engels und Lenin aus­
gearbeitet wurde, das methodische Instrumentieren
zur Lösung auch rezeptionstheoretischer und wir­
kungsästhetischer Fragen», hävdas det här i föror­
det. Men det framhålls också hur begreppen Rezep­
tion och Wirkung sedan några decennier tillbaka
kommit att spela en allt större roll i de borgerliga
ländernas litteraturteori. »Die notwendige Kritik an
der ideologischen Grundorientierung dieser Strö­
mungen kann um so wirkungsvoller sein, wenn sie
mit der positiven Darlegung unseres eigenen Stand­
punktes verbunden ist.»
Manfred Naumann argumenterar överhuvud för
legitimiteten av ett strikt historiskt-deskriptivt för­
faringssätt inom litteraturforskningen och liksom
sin ämneskollega Rita Schober lutar han tydligen åt
att förorda en uppspaltning mellan litteraturhistoria
å ena sidan och litteraturkritik å den andra. Före­
språkare för en renodlad »Dichtungsgeschichte» är
Hans-Georg Werner och därmed, som han pro­
grammatiskt - och provokatoriskt, synes det mig deklarerar i förordet till Text und Dichtung - Ana­
lyse und Interpretation. Zur Methodologie litera­
turwissenschaftlicher Untersuchungen (1984),
»Abkehr von einem literaturhistorischen Verständ­
nis, das Dichtungen primär oder gar ausschliesslich
als Belege für die Richtigkeit der materialistischen
Geschichtstheorie auffasste». Werner, professor
vid Martin Luther-universitetet i Halle, har under­
hållit ett fruktbart samarbete med lingvisten Gott­
hard Lerchner. (Lerchner har, likaledes 1984, gett
ut boken Sprachform von Dichtung. Linguistische
Untersuchungen zu Funktion und Wirkung litera­
rischer Texte.) I sitt nya arbete, som i huvudsak är
ägnat äldre, tyskspråkiga texter, demonstrerar
Werner med tillämpning på Büchners drama Woyzeck hur en lingvistisk metodik utgör ett viktigt
komplement vid analysen av »Dichtungssprache». I
en uppsats om E. T. A. Hoffmann vill han visa hur
den tyska romantikern strategiskt går tillväga visavi
Kulturpolitik och »Erberezeption» i DDR
sin filisterpublik. »Das gegenwärtige zunehmende
Interesse an Hoffmanns Werk, dessen nicht nach­
lassende Kraft zur Bildung literarischer Traditio­
nen, haben sicher zur Voraussetzung, dass Hoff­
manns Schaffensituation [...] durch den Gang der
Geschichte nicht anachronistisch geworden ist. In­
folge dessen können seine Wirkungsintentionen,
die WirkungsStrategien seiner Dichtungen, seine
Motive und literarischen Techniken bis heute auf
Leser beeindruckend und auf Schriftsteller anre­
gend wirken.» Vi har seit hur Irmtraud Morgner
återupplivar Hoffmanns sagoaktiga värld. Anna
Seghers lät i sin berättelse Die Reisebegegnung
Kafka samtala med Hoffmann och Gogol. (Sonder­
bare Begegnungen, 1973.) Christa Wolf utplånade
gränserna mellan det trovärda och det otroliga i
Neuen Lebensansichten eines Katers. (Unter den
Linden, 1974.)
Hans-Georg Werner pläderar för litteraturfor­
skarens rätt till en subjektiv upplevelse och tillägnelse av den litterära texten. »Dichtung hat keinen
endgültigen Sinn», deklarerar han i anslutning till
den nya receptionsestetiken. »Der Literaturwissen­
schaftler muss in dem Bewusstsein arbeiten, dass
seine Interpretationen geschichtlich sind.» Det
finns inte några skäl för en strängare gränsdragning
mellan litteraturvetenskap och litteraturkritik. Vis­
serligen är litteraturkritikern, medger Werner, mer
»ideologisch-ästhetisch betroffen». »Er muss sich
seines sozialen, politischen, ideologischen, ästheti­
schen Standpunkten vergewissern und ihn offen
dartun.» Här infogar Werner för övrigt ett förbe­
håll: »Der Kritiker, der vor allem Zensuren vertei­
len will, verkennt seine Funktion.» Litteraturve­
tenskapen hade på samma vis att besinna vad som
väntades av den i ett socialistiskt samhälle. »Es
geht also um kritische Aneignung. Sie vorzuführen
und anzuregen, das ist wohl der wichtigste Beitrag,
den der Literaturwissenschaftler und -kritiker zur
kulturellen Entwicklung der sozialistischen Gesell­
schaft leisten kann.»
I enkäten med germanisterna (G 3/1985) kon­
staterade Werner att GDL genomgående inordnade
litteraturen i de olika historiska epokernas klasskampssituation. Det var i och för sig en legitim
uppgift, men man gjorde inte diktverken rättvisa
med ett dylikt tillvägagångssätt. Och Werner erin­
rar om den österrikiske diktaren Grillparzers pole­
mik mot Gervinus: »Sowenig der politisch gereigte
Grillparzer die historiographische Leistung von
Gervinus zu würdigen imstande war, so hatte er
doch recht, als er sich dagegen wehrte, dass Dich­
47
tung ausschliesslich am Masstab des bürgerlichen
Freiheitsinteresses gemessen wird.» Från den poli­
tiska litteraturhistorien av borgerligt-liberal prove­
niens utgick en tradition, som man fortfarande
kände sig alltför förpliktigad till, menar Werner.
Den kommunikativa respektive funktionella ori­
enteringen inom litteraturvetenskapen fick ett mar­
kant genomslag i och med Dieter Sehlenstedts Wir­
kungs ästhetische Analysen: Poetologie und Prosa
in der neueren DDR-Literatur (Akademie-Verlag.
Berlin 1979). Det nya låg här i att de »verkningsestetiska» analyserna gällde den senaste litteratu­
ren i DDR, liksom överhuvud de aktuella proces­
serna. Sehlenstedt tülhörde författarkollektivet
bakom Gesellschaft - Literatur - Lesen, men han
prövade nu att gå vidare, »den Begriff ’Funktion
der Literatur’ genauer zu fassen, die Adressatenbe­
ziehung der literarischen Produktion zu differen­
zieren, die wirkungsästhetischen Zusammenhänge
von Literaturprozess und Literatursystem zu erhel­
len.» Dieter Sehlenstedt hade funnit att den littera­
tur som skrevs i DDR alltsedan början av 1960-talet
krävde nya analysmetoder. Vid den sjunde författarkongressen i november 1973 konstaterade Her­
mann Kant »[der] Eintritt der DDR-Literatur in ein
neues Selbstverständnis»; det var nu fråga om en
litteratur som kännetecknades av att den »tiefer in
die eigene Geschichte fragt und sehr auf die Stimme
der Völker hört, unduldsamer gegen Versäumnisse
und Vergehen wurde, aber auch empfänglicher für
die komischen, grotesken und phantastischen Er­
scheinungen des Lebens.» Kant uttryckte det ock­
så så att det rörde sig om en litteratur som hade
blivit ett instrument för »utbyte av erfarenheter».
Sehlenstedt åberopar likaledes uttalanden under
samma kongress av Anna Seghers, och där hon lade
huvudvikten vid författarens personliga övertygelse
och vid ett dialektiskt förhållande mellan förfat­
taren och hans »uppdrag». Den nya litteraturen har
överhuvud fått en antiretorisk prägel, framhåller
Sehlenstedt, och realismbegreppet har som en följd
härav blivit vida mer differentierat än förut.
1960-talets litteraturteoretiska diskussion i DDR
stod helt i tecknet av en uppgörelse med de stånd­
punkter som företrätts av Georg Lukåcs. Ett vä­
sentligt inlägg utgjorde Werner Mittenzweis Die
Brecht-Lukåcs-Debatte i Sinn und Form 1967 (H.
1), som Mittenzwei följde upp med en rad studier.
Författarna själva kom till tals i hans 1975 utgivna
bok Dialog und Kontroverse mit Georg Lukåcs.
Der Methodenstreit sozialistischer Schriftsteller.
48
Ulf Wittrock
De kritiska förbehållen mot Brecht i DDR förstum­
mades och han kom att inta positionen av klassiker
och läromästare. På ett helt annat vis än Lukåcs
står han fram som en auktoritet i samlingsverket
Zur Theorie des sozialistischen Realismus (Dietz
Verlag. Berlin 1974), som var utgivet av Institut für
Gesellschaftswissenschaften beim ZK der SED. I
förordet karakteriseras den 900-sidiga volymen som
ett diskussionsbidrag och det heter bland annat att
tesen om den socialistiska realismens »död» hade
vederlagts av »die vielgestaltigen, den jeweiligen
nationalen Traditionen folgende Entwicklung des
sozialistischen Realismus». Om Lukåcs sägs det i
arbetet att denne på 1930-talet kom i motsatsställ­
ning till Bertolt Brecht och Anna Seghers liksom till
den socialistiska realismen i allmänhet. »Die abge­
brochene Diskussion, die Zurückhaltung einiger po­
lemischen Artikel von Brecht [...] liess daher zu­
nächst noch die theoretische Position von Georg
Lukåcs im Methodenstreit als die siegreiche er­
scheinen.» Men fr. o.m. slutet av 1950-talet skulle
Brechts kamp mot vaije »stilisering» av realismen
ge viktiga impulser: »Brecht hob hervor, dass ’die
Wahrheit auf vielen Arten verschwiegen werden
kann und auf viele Arten gesagt werden muss.’»
Det är ett flertal relativt ingående resonemang som
förs i volymen i fråga rörande Bertolt Brechts upp­
fattning om en realistisk verklighetsavbildning och
Brecht får själv komma till tals genom utförliga
citat.
När Dieter Sehlenstedt i den nyare DDR-litteraturen iakttar två till synes motsatta tendenser - »die
scheinbar [...] unvereinbaren Tendenzen zu einer
grösseren Freiheit im Spiel der Phantasie und zu
einem verstärkten Ausbau authentischer Wirklich­
keitsbindung» - återför han dem båda på en gemen­
sam nämnare. Det är i båda fallen fråga om »Kor­
rektur einer bestimmten Interpretation realistischer
Methode». Sehlenstedt hävdar att det i den marxis­
tiska estetiken alltifrån 1960-talet efterhand hade
blivit en erkänd grundsats att också det fantastiska
framställningssättet rymmer en »realistisk potens».
»Brecht, der in unserem Kunstdenken dieser Er­
kenntnis Bahn brach, verteidigte deshalb Phantasie
und Erfindungskraft: Er sah hier Möglichkeiten, die
realistische Leistung zu erweitern.» Man kan note­
ra hur Brecht - framför allt genom Kleine Organon
für das Theater (1948) - erbjuder Günter Hartung
förutsättningar för att skissera en marxistisk teori
om konstens autonomi. »Es macht vielleicht die
Grösse der Brechtschen Praxis und Theorie aus,
die schärfste Spannung zwischen Engagement und
freier Entfaltung der Kunst nicht nur ausgehalten,
sondern auch lebendig ausgehaltet zu haben.» (WB
7/1980.) I Weimarer Beiträge kom så 1980-82 att
föras en animerad debatt kring konstens autonomi;
Hartung svarade själv för en sammanfattning (Dis­
kussion über die Autonomie der Kunst’. WB
6/1982).
Det föreligger en förtjänstfull, välskriven avhand­
ling av Zbigniew Swiatlowski, en polsk germanist,
som är ägnad Die theoretischen Positionen der Li­
teraturwissenschaft in der DDR nach 1965 (Rzeszöw 1982). Swiatlowski har här ägnat ett kapitel åt
»Versuche zur Bestimmung der ästhetischen Eigen­
art der literarischen Kunstwerk». Liksom Thierse/Kliche i uppsatsen om DDR-LiteraturWissen­
schaft in den siebziger Jahren framhåller han den
radikala revideringen av speglingsteorin (Gnoseologismus) som ett av de allra mest väsentliga inslagen
i den teoretiska diskussionen under perioden i frå­
ga. Han uppmärksammar en skrift, Phantasie und
Nachahmung, som Robert Weimann gav ut 1971
samtidigt med Literaturgeschichte und Mythologie.
Methodologische und historische Studien, och där
denne försöker definiera de språkliga uttrycksmöj­
ligheterna i första hand med avseende på diktning­
ens relation till utopi och myt. Polariteten mellan
»Phantasie und Nachahmung» betecknar Weimann
som den skapande grunden för all stor diktning.
»Man geht wohl nicht fehl mit der Annahme, dass
Weimanns in objektiver Manier geschriebene Auf­
sätze mit der heimlichen Absicht konzipiert worden
sind, auf die gegenwärtige Literaturpraxis Einfluss
zu nehmen. Von wegweisender Bedeutung an Wei­
manns Interpretation der literarischen Phänomene
ist der Akzent, den er auf die Unähnlichkeit von
Kunstmodell und Realität legt. Der Stellenwert der
’nichtmimetischen’ Ausdrucksformen, ihre Aussa­
gefunktion und Aussagepotenz, werden von ihm
mit der erklärten Absicht erkundet, ihnen einen
legitimen Platz im System der marxistischen Litera­
turästhetik zu sichern.»
Robert Weimann är ju en internationellt välkänd
anglist, vars renommé i första hand grundar sig på
verk om Shakespeare och den elisabethanska tea­
tern. I sina metodologiska arbeten har han gått
tillrätta med den »borgerliga» litteraturvetenskapen
och gentemot new criticism och strukturalism har
han försvarat litteraturhistorien som ett såväl histo­
riskt som estetiskt uppdrag. Ty diktverken är båda­
dera, »Abbild der Vergangenheit und Bildner der
Gegenwart». Här i min uppsats om nuläget på den
kulturideologiska fronten i DDR skall jag närmare
Kulturpolitik och »Erberezeption» i DDR
dröja vid ett i Sinn und Form 1984 (H. 5) återgivet
akademital, Realität und Realismus. Über Kunst
und Theorie in dieser Zeit, vari Weimann - Vize­
präsident der Akademie der Künste der DDR - på
ett magistralt och fängslande vis ger sitt senaste
bidrag till den för de socialistiska länderna så ange­
lägna realismdebatten. »Kann sich'am Realismus­
problem heute ein neuer Dialog zwischen Kunst
und Wissenschaft entzünden? Wie kann unter den
Künstlern selbst, in den Verbänden und in der Aka­
demie eine strategische Verständigung beginnen,
zunächst einmal über die Bedingungen, unter denen
sich der Realismus heute als authentischer Kunst­
impuls weiter zu entwickeln vermag?»
Dialogen mellan konst och vetenskaplig teori
hade ingen fixerad norm- och formkanon att utgå
från, inskärper Weimann. Än mer än vad fallet var i
Zur Theorie des sozialistischen Realismus, för vars
historiskt återblickande första kapitel Weimann har
haft huvudansvaret, blir i akademitalet kommunika­
tion ett nyckelbegrepp. »Das Nachdenken über den
Realismus steht in einem neuen, weltweiten Kon­
text», konstaterar han och anlägger också för litte­
raturens del ett globalt perspektiv: »Die Interna­
tionalisierung der sozialen und politischen Ausein­
andersetzung verlangt auch internationale Prämis­
sen in der Kunsttheorie. Darin werden die allein
aus der europäischen Tradition stammenden Nor­
men einer bestimmten Gattung, Form oder Weise
des realistischen Abbildung oder Rekonstruktion
des Lebens in der Kunst noch problematischer.»
Bakom dessa normers såsom absolut postulerade
giltighet dolde sig måhända ingenting annat än eurocentrisk självtillräcklighet. Och Weimann ställer
frågan om det europeiska kulturarvet, den klassisk­
borgerliga realismen och humanismen, överhuvud
längre förslog. Vore det inte tänkbart att nya kon­
texter - Weimann exemplifierar med Latinamerikas
»magiska realism» liksom med de afrikanska län­
dernas ritualistiska traditioner - kunde verka vitali­
serande på det klassiska arvet? »Man denke nur an
die Rekrudeszenz des Zaubers in westafrikanischer
Prosa, an die Mythologie im Realismus des ’Maismänner’ von Asturias, an das helle, grosse plebe­
jische Pathos im malerischen Gestus und Farbton
der Mexikaner. Damit eröffnen sich weite Provin­
zen, die dem Realismus dieser Zeit noch ganz an­
dere Wege öffnen, als unseren deutschen Lehr­
meister der dreissiger, vierziger und auch der fünf­
ziger Jahre offen standen.»
Utmaningen från medierna, som Weimann ägnar
ett längre avsnitt i sitt tal, hade också gjort realism­
4-859041 Samlaren
49
problematiken vida mer komplicerad än vad den
ännu var för tio år sedan. »Gerade unter den mas­
senmedialen Perspektiven und Bedingungen der
achtziger Jahren wird der Rekurs auf Realismus
lebenswichtiger denn je.» Som synes tänjer Wei­
mann realismbegreppet och han gör rentav realis­
men likvärdig med en överlevnads strategi. Aldrig
förut hade mänsklighetens själva existens varit så
hotad. »Der wissende, selbstsichere Habitus des
klassischen Realisten kollidiert mit der Demut und
Verbissenheit, der Trauer und der Hoffnung um die
condition humaine im Realismus unserer Zeit.»
Realismbegreppet får inte inrymma något statiskt,
förklarar Weimann, som vill göra mimesis närmast
liktydigt med »Tätigkeit, Verkehr, Ereignis».
Postmodernismens genomslag betecknar Wei­
mann som ett paradigmskifte; det var nödvändigt
att ta ställning till dess provokationer, menar han.
Dekonstruktionismen utgör Weimanns sista anhaltspunkt i föredraget. Det verkligt välgrundade
tvivlet på det aristoteliska - »und erst recht: plato­
nischen», anmärker Weimann - mimesisbegreppet
kom nu inte längre från Brecht utan från poststrukturalismen. »Mimesis - sofern sie als Kernstück
eines modernen Realismus taugen soll - kennt viele
Funktionen, solche der Einfühlung, Identifikation
und Katharsis und solche, bei denen die positive
Erfahrung durch das negative Erfahrene, also
durch Distanzierung, durch Verfremdung und
Schrecken, zustandekommt.»
Robert Weimann berör också som sig bör riktningsvisande uttalanden av Erich Honecker och
Kurt Hager. Under Luther-året hade Honecker för­
klarat att historiemedvetandet utvecklar sig som en
levande ström, som aldrig kan och får stå stilla.
Hager åter hade, konstaterade Weimann, tillmätt
den konstnärliga tillägnelsen av världen en speciell
och likaså växande betydelse. Weimanns eget in­
lägg var ägnat att främja en friare kultursyn i DDR.
IV
Vid den åttonde författarkongressen i DDR 1978
gjorde Stephan Hermlin ett uppmärksammat de­
battinlägg. Överhuvud har han, som Silvia Sehlenstedt påpekar i sin monografi (Schriftsteller der
Gegenwart, 2. Volk und Wissen 1985), sedan böljan
av 1970-talet ånyo blivit en förgrundsfigur i det
kulturella livet i DDR. Vid kongressen förklarade
Hermlin att den kommunistiske författaren var en
50
Ulf Wittrock
arvtagare, »aller nach vorn und nach rückwärts
gewandten Utopien»; det var författarens privilegi­
um »vemunftlos zu träumen», ty i diktningen hålls
drömmar kvar, som den oförnuftiga och skyddslösa
mänskligheten har drömt sedan årtusenden tillbaka.
Den tyska kulturen liknade Hermlin vid ett mångförgrenat, tusenårigt träd, och han framhöll att hans
egna relationer till denna kultur hade antagit en
dimension av vördnad och beundran.
I en Hölderlin-essä från 1969 (omtryckt i St.
Hermlin, Aufsätze, Reportagen, Reden, Inter­
views, hrsg. v. U. Hahn. München und Wien 1980),
hävdade Hermlin att det varit det tyska samhället
som drivit sina största diktare till vansinne. Hör­
spelet Scardanelli (1970), ett montage, tar sin ut­
gångspunkt »im Turm», ändpunkten i Hölderlins
livsbana, och i sitt främlingskap kallar han sig här
Scardanelli. Som Silvia Sehlenstedt konstaterar för­
de Hermlin fram en diktartyp, som skulle röna en
växande uppmärksamhet i DDR-litteraturen. Jür­
gen Scharfschwerdt, den västtyske litteraturhistori­
kern, menar att det inte finns någon direkt motsva­
righet till detta förhållande i BRD. »Der DDRSchriftsteller bricht aus dem alten Kernbereich der
sozialistischen Klassikideologie mit seinem Zen­
trum in der Weimarer Klassik aus, wenn er seine
Aufmerksamkeit weniger den klassischen Produk­
tion Goethes und Schillers schenkt, sondern sich
’Aussenseitern’ zuwendet, die die ’klassische
Reife’ nicht erreicht haben bezw. nicht erlangen
wollten.» (.Literatur und Literaturwissenschaft in
der DDR, 1982.)
I Abendlicht (1979), denna ytterst konstnärligt
organiserade minnes- och betraktelsebok, som har
tryckts i en rad upplagor i DDR, finns det passager
som gäller det tidvis strikta socialistiska fördöman­
det av de stora namnen inom litteraturen, måleriet
och musiken. Hermlin talar om diktningens långa
blodspår som löper genom exil, fängelse och död.
Den judiska kulturen var honom så gott som helt
obekant, förklarade Hermlin i ett samtal med Silvia
Sehlenstedt sommaren 1983, men här liksom i
Abendlicht - och tidigare i poesin, nu förstummad »bekänner» han sig som jude och han förklarar att
Heine berikat den tyska litteraturen med »eine Sen­
sibilität besonderer Art».
Liksom Hermlin är Stefan Heym djupt rotad i
den kontinentala, tyskspråkiga kulturmiljön. Han
har ju måst publicera sina senaste romaner i väst
men har förblivit DDR trogen, väl medveten om att
det inte är den verkligen existerande socialismens
hemland. Schwarzenberg (1984) visar hur han inte
vill uppge drömmen om ett oavhängigt Utopia i
Europas mitt, ett tyskt samhällsbygge som inte är
underkastat två mäktiga maktblock utan där i stället
med Schülers ord i Der Antritt des Neuen Jahrhun­
derts frihetens evigt gröna trädgård kunde blom­
stra. Den fiktiva brevväxlingen i Heyms roman
Ahasverus (1981) mellan en östtysk professor vid
institutet för vetenskaplig ateism (Berlin) och en
kollega i Jerusalem gäller frågan om Ahasverus
skall uppfattas som enbart en judisk symbolfigur
eller som något därutöver. I Heyms ögon är Ahas­
verus en äkta revolutionär, en utopist, begåvad
med »judisk fräckhet». Heym påvisar i boken sar­
kastiskt hur Lutherjubiléet 1983 togs på entrepre­
nad i DDR - Luther som underblåste en pogromstämning som ännu nazisterna levde på, heter det och han låter professor Leuchtentrager vid Hebrew
University bli till en icke önskvärd person i DDR
genom sina icke önskvärda anmärkningar. (Das
wissenschaftliche Lutherbild in beiden deutschen
Staaten är temat för en uppsats av R. Wohlfeil i
Deutschland Archiv 11/1984.)
Som »Unfriedenstörer» (Notizen in Kreide, 1970)
har Günter Kunert betecknat sig. Liksom Hermlin
och Heym är han jude. »Persönliche Bedrohung,
die über ihm hing, mag seine immer neue Rückkehr
zum Thema des Faschismus und des Antifaschis­
mus auslösen», heter det i Zur Theorie des sozialis­
tischen Realismus (1974), där Kunert och hans för­
fattarskap ägnas en påfallande positiv karakteristik.
Han framträdde på 1950-talet som politisk lyriker i
Brechts efterföljd. Efterhand vann hans poesi en
större innehållslig och språklig komplexitet och han
blev en av de DDR-lyriker som också fick en läse­
krets i BRD. Ett poem som rör en utebliven »Er­
berezeption» är Schillers Bett. (Warnung vor Spie­
geln. Reihe Hanser 33. München 1970.) »Schillers
Bett steht im Schillerhaus / der Goethestadt. Vor
dem Bett stehen Touristen: / Wir wollen sein, wis­
sen nicht was [...]» - från denna konkreta situation
utgår dikten. De gäspande turisterna från öst och
väst framför Schillers säng får vittna om de frustre­
rade drömmarna om en nationell enhet (»zum Er­
wachen aus Tellschen Träumen»). I Schillers Wil­
helm Teil heter det: »Wir wollen sein ein einzig
Volk von Brüdern.» Einzig har oftast kommit att
återges med einig; det är den version Kunert anspe­
lar på: »Ein einig etwas wollen wir sein, nicht ein­
eiig.»
Kunert kom på 70-talet att framhålla de möjlighe­
ter dikten har att tillfredsställa människans metafy­
siska behov i det helt sekulariserade samhället; den
Kulturpolitik och »Erberezeption» i DDR
kunde förmedla »ein Windhauch aus Utopia», för­
klarade han också. I Sinn und Form 1975 (H. 5)
publicerade Kunert den lilla essän Pamphlet für K.,
dvs. för Heinrich von Kleist, och där deklarerade
han, »dass erst einer erkranken muss an der Welt,
um sie diagnostizieren zu können als das Heillose
schlechthin». Kunert vände sig polemiskt mot Goe­
thes bekanta fördömanden av Kleist; inför denne
förnam han, skrev Goethe, »Schauder und Ab­
scheu, wie ein von der Natur schön intentionierter
Körper, der von einer unheilbaren Krankheit ergrif­
fen wäre». Kleist var nu tydligen i behov av ett
litteraturvetenskapligt friskintyg, konstaterar Ku­
nert ironiskt, men den konklusion han i själva ver­
ket drar är sålunda, »dass jedes wirklich grosse und
bedeutende Kunstwerk aus einer extremen (nicht
’normalen’) Geistes- und Gefühls Verfassung produ­
ziert wird». (Kunerts inlägg finns omtryckt i hans
bok Die Schrei der Fledermäuse. Geschichten, Ge­
dichte, Aufsätze. München und Wien 1979.)
Om Kleistrenässansen i DDR bär nu senast
Klaus Günzel vittnesbörd i och med sin bok Kleist.
Ein Lebensbild in Briefen und zeitgenössischen
Berichten (Verlag der Nation. Berlin 1984); boken
föreligger också i licensutgåva i BRD (Metzler
1985). Günzel har förut publicerat verk med likar­
tad uppläggning om E. T. A. Hoffmann och Tieck,
»König der Romantik». »Ausführlicher, als es bei
E. T. A. Hoffmann und Ludwig Tieck notwendig
sein mochte, wurde hier auch versucht, die einzel­
nen Werke Kleists näher zu charakterisieren», kon­
staterar Günzel. I en epilog tili den med kärleksfull
omsorg och en djup veneration för diktaren utarbe­
tade livs skildringen ger Günzel en översikt över
Kleists ställning i eftervärlden. Heroiseringen och
mytologiseringen tog sin början vid sekelskiftet och
Kleist blev till »Klassiker des dritten Reiches»;
Mehrings liksom Lukåcs’ avståndstagande skall ses
mot den bakgrunden. Vid den internationella författarkongressen 1935 men också i sin brevväxling
med Lukåcs’ 1938/39 framhöll Anna Seghers att
Kleist, Lenz, Bürger, Hölderlin och Günderrode
såsom »Aussenseiter» hade en väsentligare kun­
skap att förmedla om ett historiskt övergångsskede;
de skrev »Hymnen auf ihr Land, an dessen gesell­
schaftlichen Mauer sie ihre Stirnen wund rieben».
Christa Wolf som i romanen Kein Ort. Nirgends
(1979) gestaltar ett möte mellan Kleist och Karoline
von Günderrode, har i sin essä om Anna Seghers
just anfört den karakteristiken. I DDR kom efter­
hand ett stort antal författare och konstnärer att
knyta an till Kleist. Peter Goldammer gav 1976 med
51
Schriftsteller über Kleist en dokumentarisk »Reprä­
sentanz für die progressive Kleist-Rezeption» och
Kleist- Gedenk- und Forschungsstätte svarade året
därpå för bibliografin Kleist in der DDR (Frankfurt
a. d. Oder 1977), som upptar såväl konst och littera­
tur som »die Kleistpflege und -forschung der DDR»
i övrigt.
Sedan Kunert på 1980-talet valt att slå sig ner i
BRD, har tystnaden slutit sig om honom i DDR.
Han uttryckte under 70-talet i en rad inlägg sin
kritiska hållning till den teknokratiska dominansen
och likställde i det avseendet det socialistiska sam­
hället med det kapitalistiska. Om Kunerts kontro­
versiella position vittnar hans dispyt med kritikern
Wilhelm Girnus i Sinn und Form 1980; det året
förelåg också Hans Kaufmanns skrift Versuch über
das Erbe (Philipp Reclam jun.), där Kunert tas i
upptuktelse för sin Pamphlet für K. Den hade f. ö.
refuserats av Goldammer, för vars bok den från bör­
jan var avsedd; Kunert brännmärkte i ett »Notwen­
diges Nachwort zum ’Pamphlet’» vad han beteck­
nade som »ein rigider Zensurismus». »So religiös
kannten wir Kunert bisher nicht», anmärker Kauf­
mann syrligt. »Das polemische Feuer hat den
Pamphletisten offensichtlich mehr erhitzt als er­
leuchtet.»
Kunert ergiesst die volle Schale seines Zornes über
Goethe, der Kleist als krankhaft bezeichnet und dadurch
nicht nur ihm geschadet, sondern auch einen Ungeist
heraufbeschworen habe, der ’zur Vernichtung von Intel­
lektuellen, von Künstlern führte’ und dessenungeachtet
heute noch in DDR-Publikationen wiederzufinden ist.
Sturm und Drang hade favoriserats inom germanistiken och teaterlivet i Östtyskland efter krigsslu­
tet på grund av dess förrevolutionära uppgörelser
med feodalismen, men snart nog blev målsättningen
att med den nya socialiststaten införliva hela den
tyska klassicismen. Johannes R. Becher var en en­
tusiastisk förespråkare härför. I början av 1970talet gjorde sig emellertid de kritiska rösterna hörda
på bred front. »Schöpferische Unruhe, das Stre­
ben, durch Austausch und Diskussion von Meinun­
gen Antworten auf dringende gesellschaftliche
Probleme zu finden, kennzeichnen die wissen­
schaftliche Öffentlichkeit der DDR seit dem VIII.
Parteitag der SED», framhöll Rita Weber i Wei­
marer Beiträge 1972 (H. 3). Lyrikern och kritikern
Adolf Endler anklagade i Sinn und Form 1971 (H.
6) litteraturvetenskapen för att tillämpa en brutal
dogmatism bland annat genom att dess företrädare
ständigt på nytt mätte »die neue Poesie an den
Positionen der Weimarer Klassik». Den skarpa at-
52
Ulf Wittrock
tacken kom uppståndelse åstad (jfr Samlaren 1976,
s. 124f.), men betydelsefullare för »die Erberezep­
tion» blev naturligtvis i långa loppet den åttonde
partidagens paroller. Man hade ju nu inom germanistiken att närmare ta sig an den egna DDR-litteraturen; därjämte erinrades om vikten av att upp­
märksamma arbetarklassens egna revolutionära tra­
ditioner. Kulturideologen Kurt Hager förklarade i
juli 1972: »Man darf nicht die Tatsache verkennen,
dass unser heutiger sozialistischer Weg mehr ist als
die blosse Vollstreckung grosser humanitärer
Ideale und Utopien der Vergangenheit.» (K. Hager:
Zur Fragen der Kulturpolitik der SED. Berlin 1972.
Uttalandet gjordes vid 6. Tagung des ZK der DDR.)
Tidskriftsdebatten i böljan av 1970-talet i Sinn
und Form, Weimarer Beiträge - WB bar fr.o.m.
1970 den nya undertiteln »Zeitschrift für Literatur­
wissenschaft, Ästhetik und Kulturtheorie» - och
Theater der Zeit skulle i stor utsträckning komma
att gälla klassicismens roll i en tidsenlig »Erbere­
zeption». Werner Mittenzwei publicerade i Sinn
und Form 1973 (H. 1) uppsatsen Brecht und die
Probleme der deutschen Klassik; »In die Entwick­
lungslinie Goethe, Hegel, Heine, Marx reicht sich
das Werk Brechts ein», heter det här. Mittenzweis
försök till klarläggande av Brechts växlande relatio­
ner till klassicismen alltifrån dennes skarpt »ideolo­
gikritiska» attityd på 1920-talet, gav incitament åt
den fortsatta diskussionen i Sinn und Form. I WB
1973 (H. 10) anknöt Hans Kaufmann till de gjorda
inläggen men prövade också en mer allmängiltig
summering: Zehn Anmerkungen über das Erbe, die
Kunst und die Kunst des Erbe ns. Kaufmanns ställ­
ningstaganden tili »Problemen der Erbeaneignung»
stod i bästa samklang med de auktoritativa signaler­
na från SED-ledningen.
I Therese Hörnigks intervju med Hans Kauf­
mann i G (2/1982) berättar denne om sitt läijungeskap till Lukåcs och Gerhard Scholz: »Ausschla­
gend für meine Distanzierung vom Konzeption von
Lukåcs waren jedoch meine Fascination durch das
Werk und die Person Brechts und meine Lehrzeit
bei Gerhard Scholz.» Scholz - han levde som emi­
grant i Stockholm 1938-46 - hade lagt huvudvikten
vid Sturm und Drang, när han begynte sin undervis­
ning i Östtyskland; »Die Sturm- und Drang-Litera­
tur bildete einen Konzentrationspunkt nationaler
Selbstverständigung.» Intervjun i Zeitschrift für
Germanistik är överhuvud mycket upplysande i frå­
ga om Kaufmanns renläriga marxistiska oriente­
ring. »Schon aus deinen frühen Arbeiten ist die
Methode ersichtlich, den Marxismus nicht von aus­
sen an die Literatur heranzutragen, wie wir es in
dieser Zeit recht oft finden, sondern die Literatur­
wissenschaft vom Marxismus her aufzubauen»,
framhåller Hörnigk. Hans Kaufmanns (f. 1926) po­
sition inom litteraturvetenskapen i DDR grundar sig
i första hand på en rad arbeten om Heine liksom en
större Heine-edition. Han var en av de huvudan­
svariga för band 9 och 10 av Geschichte der deut­
schen Literatur. »Wir haben im Laufe der Arbeit»,
säger han på tal om denna, »das bis dahin gehandhabte Konzept von ’Nationalliteratur’ ziemlich
gründlich revidiert - im Zusammenhang mit dem
Neudurchdenken der nationalen Frage, das in der
Politik und in der Geschichtsschreibung am Ende
des 60er Jahre einsetzte.» Det var förvisso en krä­
vande uppgift att i en så omfattande framställning
från marxistisk ståndpunkt teckna litteraturutveck­
lingen från 1800-talets slut till 1945. Kurskorrekturerna inom politiken och de därmed åtföljande revi­
sionerna i den marxistisk-leninistiska historieve­
tenskapen i DDR vid slutet av 1960-talet och i
början av 70-talet krävde flexibilitet från de berörda
författarkollektivens sida. Partidagen 1971 stod ju i
tecknet av makt växlingen från Walter Ulbricht till
Erich Honecker. Günther Heydemann betecknar
för historiegrafms räkning »die Umbenennung der
’Deutschen Historiker-Gesellschaft’ in ’Historiker­
gesellschaft der DDR’» såsom ett led i »die Umset­
zung der neuen Leitlinien der SED»: »Auch Letz­
teres muss im Zuge der weiteren Abgrenzungspoli­
tik der SED-Führung gegenüber der Bundesrepu­
blik Deutschland gesehen werden. In Reaktion auf
die neue Ostpolitik der Bundesrepublik suchte man
eine DDR-spezifische Nation zu kreieren.» (G.
Heydemann: Geschichtswissenschaft im geteilten
Deutschland. 1980.)
Kaufmann vände sig i ingressen till sina Zehn
Anmerkungen polemiskt mot förbundskansler Willy
Brandt. Den vetenskapliga kommunismen som
världsåskådning och socialismen som realitet förde
med sig ett nytt, förut i tidsåldrarna och i andra
klassers ideologi otänkbart förhållande till tradition
och arv, konstaterade Kaufmann. »Worin besteht?
Worauf beruht es? - Erneuten Anlass, darüber
nachzudenken, bietet beispielsweise die Aufforde­
rung, die Bewohner der DDR und der BRD mögen
sich des ’gemeinsamen Erbes’, der ’gemeinsamen
Kulturtradition’ der Deutschen bewusst sein. Ge­
hören nicht Dürer und Goethe, gehört nicht neuer­
dings Heine ’Allen’, speziell ’allen Deutschen’? In­
dem solche Lösungen die Tradition dazu benutzen,
den Begriff der bürgerlichen Nation auch für die
Kulturpolitik och »Erberezeption» i DDR
DDR als gültig zu erklären, zielen sie auf die Si­
cherung, ja potentiell auf die Ausdehnung imperia­
listischer Herrschaft ab.» Hur Brandt och den social-liberala regeringskoalitionen bedrev en mycket
medveten kulturstrategi kan man utläsa ur dess
1971 utarbetade »Leitsätzen zur auswärtigen Kul­
turpolitik»; där argumenteras, alldeles som i DDR,
för ett vidare kulturbegrepp än förut - »Wir dürfen
nicht in Ehrfurcht vor Dürer, Bach und Beethoven
sitzen bleiben; wir müssen Interesse aufbringen für
brennende Fragen der Gegenwart [...].» (Den kulturpolitiska dialogen mellan BRD och DDR i böijan
av 70-talet berörs s. 306 ff. i Geschichte der Bundes­
republik Deutschland (1982), band 12 i GDL.) Willy
Brandts bruk av begreppet »Kulturnation» stod i
skuld tili den österrikiske skriftställaren Hugo von
Hofmannsthals förkunnelse under seklets första de­
cennier, hävdar Kaufmann. Hofmannsthal hade
ställt som uppgift för sin samtid »die ’Konservative
Revolution’». »Wenn er vom ’Wunder in der Ge­
meinschaft des Gegenwärtigen mit dem Vergan­
genen’, vom ’Fortleben der Toten in uns’ spricht,
so zielt er auf die Kontinuität der bürgerlichen Na­
tion», konstaterar Kaufmann. »Auf ewig soll - um
es in den Worten des Kommunistischen Manifestes
zu sagen - ’die Vergangenheit über die Gegenwart’
herrschen.»
Men ett dylikt traditionsförhållande var främ­
mande för socialismen liksom överhuvud vaije
dödsbesväijelse. »Die Tradition aller toten Ge­
schlechter lastet wie ein Alp auf dem Gehirne der
Lebenden» - Kaufmann citerar ånyo Marx men
anmärker att det finns både goda och dåliga tradi­
tioner: »de dåliga behärskar vi och de goda tillägnar
vi oss som arv.» »Das Erbe hat für uns die Funk­
tion, wirkendes Moment der Befreiung, der Ablö­
sung von der Herrschaft der Vergangenheit über
die Gegenwart zu sein - oder es hat keine.» Kauf­
mann utgår från Marx’ skrifter som från ett fast
fundament och han resonerar emellanåt i ekonomis­
ka kategorier i anslutning till Das Kapital. Här skall
jag enbart dröja vid några mer direkta uttalanden
om »Erbepflege» och »Erbeinterpretation». Hans
Kaufmann vill frikoppla ett historiskt-genetiskt be­
traktelsesätt, som klargör ett verks tidsbundenhet,
från »Wissenschaft vom Erbe», vars uppgift i stäl­
let är att förklara, »wie es vor sich geht, dass das
Vergangene auf das Denken und Tun der Späteren
Einfluss nimmt». Kaufmann förespråkar följaktli­
gen ett fritt och oavhängigt förhållande till gångna
tiders diktverk. »Je mehr sich unsere Lebensbedin­
gungen von denen unterscheiden, auf denen die
53
Kunst der Vergangenheit fusst, je geringer das rein
stoffliche Interesse ist, das sie bietet [...] desto
mehr sind wir bei der Aneignung dieser Kunst dar­
auf verwiesen, das historisch Unerledigte aufzufin­
den, das sie enthält.» Det innebar ingen ringaktning
av kulturarvet att förneka att konstnären skulle ha
som uppgift, »dem Erbe gerecht zu werden». »Das
hiesse, den Lebenden unter die Fuchtel der Toten
stellen, die (literarische) Vergangenheit über die
(literarische) Gegenwart herrschen lassen. Brechts
Aufsässigkeit gegen die Zumutung, sich dem Erbe
nicht anders als ehrfürchtig zu nähern, hat hier eine
ihrer Wurzeln.».
Gentemot Mittenzweis Brechtstudie har Kauf­
mann invändningar att göra. Han anser att Goethe
och Schiller här behandlats alltför styvmoderligt.
»Mittenzwei schwebt das Idealbild einer zugleich
revolutionär-demokratischen und den weltliterari­
schen Hochstand repräsentierenden Literatur,
einer Art jakobinischer Klassik vor - und die gab es
nirgends; aber von ihr (im Grunde genommen: von
Werk Brechts) nimmt er die Masstäbe für die Wer­
tung der Einbussen und Beschädigungen im Werk
Goethes und Schillers.» Kaufmann talar ironiskt
om Werner Mittenzwei som tittande fram bakom
Brechts breda rygg! »Musste nicht, fragt er, die
’zunehmende Verständnislosigkeit’ Goethes und
Schillers für die Entwicklung der französischen Re­
volution, besonders zur Jakobinerherrschaft, nega­
tive ’ästhetische Folgen’ haben?» Vad Mittenzwei
åsyftade var en kylig abstraktion, »Hochstilisie­
rung» och »Verschlüsselung». Med ett dylikt reso­
nemang var bara två konklusioner möjliga, förkla­
rar Kaufmann, antingen att Goethe och Schiller,
om de verkligen hade varit revolutionära demokra­
ter, »Faust und Wallenstein besser hingekriegt hät­
ten», eller att de helt sonika borde ha avstått från
sin diktning för att istället träda ut i det politiska
livet. I båda fallen blev den blick som föll på histori­
en, en moraliserande, betonar Kaufmann.
Kaufmann har tillsammans med Ingrid Hähnel i
en uppsats i WB 1985 (H. 1. Eine Literatur der
achtziger Jahre) behandlat en rad prosaverk från
böijan av 1980-talet. En roman i denna bokrevy är
Förster in Paris (1981) av Erik Neutsch; valet av
romanhjälte kan måhända vara betingat av en med­
veten motsatsställning till den sedan drygt tio år
tillbaka markanta förkärleken för romantiska
olyckskorpar, heter det i studien! »Neutsch stellt,
dem geschichtlichen Verlauf entsprechend, den Na­
turforscher und Schriftsteller, der sich im Augen­
blick der Entscheidung entschlossen auf die Seite
54
Ulf Wittrock
der Revolution stellte, gegen die Mehrheit der
Deutschen (und namentlich gegen Goethe), die
nicht begriffen, was die Stunde geschlagen hatte.» I
och med denna moraliserande kontrastering förbi­
såg Neutsch emellertid det historiskt tragiska di­
lemma, som Georg Förster befann sig i, som han
själv uppfattade och som Marx (i ett brev till Engels
1856) har hänvisat till i en reflexion över »[die]
Mainzer Klubbisten». Argumenteringen här ligger
ju på samma linje som den förut berörda. Förster
var, som Günter de Bruyn påpekar i Das Leben des
Jean Paul Friedrich Richter (Halle 1975. Västtysk
licensutgåva S. Fischer Verlag 1976), den ende
tyske skriftställare av rang, som revolutionshänförelsen gjorde till politiker. Efter grundandet av den
kortlivade Mainzrepubliken blev han dess vicepre­
sident. Han upplevde i Paris den jakobinska terrorn
och skakades av den, men han blev för den skull
inte en förrädare av de demokratiska idéerna, fram­
håller de Bruyn. »Ein halbes Jahr vor dem Sturz
Robespierres starb er nach langen Krankheit.»
Günter de Bruyns levnadsteckning över Jean
Paul hade i DDR föregåtts av ett par arbeten av
Wolfgang Harich. Jean Pauls Revolutionsdichtung
(Berlin 1974) var den första, större studien över
Jean Paul ur marxistiskt perspektiv; Jean Pauls he­
roiska romaner karakteriserades här som det konst­
närligt mest relevanta gensvaret på den franska
revolutionen. Günter de Bruyn ger - emellanåt i
indirekt polemik till Harich - en betydligt mer sam­
mansatt bild. »Ich wollte aus den vorhandenen Ma­
terialen ein Leben rekonstruieren, das mir Exem­
plarisches zu haben scheint. Nicht nur jede Zeit
entdeckt ihre Dichter neu, sondern auch jeder ein­
zelne.»
Günter de Bruyns biografi över Jean Paul räknas
redan både i DDR och BRD till de klassiska lev­
nadsteckningarna. Hans Kaufmann värderar den
högt. I Versuch über das Erbe, där han på tröskeln
till 1980-talet återupptog diskussionen från 70-talets
första år, med hänsynstagande för den delen också
till senare inlägg, ägnar han ett avsnitt åt de nya
konstnärsmonografierna. Bernd Leistner hade i ett
bidrag »zum Goethe-Bezug in der neueren DDRliteratur» framhållit hur Goethes konstnärskap ofta
betraktades som »exemplariskt» av författarna på
så vis att man avgränsade sin egen position eller i
vaije fall en som man kände sig besläktad med, från
Goethes. (B. Leistner: Unruhe um einen Klassiker.
Halle-Leipzig 1978.) I gengäld blev framför allt
Hölderlin och Kleist föremål för identifikation från
författarnas sida, konstaterade Leistner. »Uns hat
hier die allgemeine methodologische Seite des
Problems zu interessieren», förklarar Kaufmann i
anslutning härtill. Och han får anledning att i sin
skrift ånyo beröra Günter Kunerts Pamphlet für K.
med dess fräna utfall mot Goethe. »Weder am
schlechten Goethe noch am guten Kleist wird zu
entdecken versucht, was ihr Werk oder einzelne
ihrer Werke uns als Leser, Theaterbesucher, Au­
toren - heute bedeuten könnten. Das Erbe ’arbei­
tet’ nicht. Dass mit solchen emotionalisierten, den
geschichtlichen Blick einengenden Betrachtungs­
weise die alten Klassiklegenden ersetzt werden
[...] wurde in letzter Zeit verschiedentlich be­
merkt.» Men Günter de Bruyns Jean Paul-monografi betecknar Kaufmann alltså som föredömlig:
boken var inte opolemisk, dess författare tog parti i
de litterära stridigheter som Jean Paul var invecklad
i - »lässt sich aber nicht verleiten, ’seinen’ Dichter
auf Biegen und Brechen gegen andere ausspielen.»
En konstnär som berikar sitt verk med element
från »arvet», ger därmed signaler som vetenskapen
har all anledning att uppmärksamma, deklarerar
Kaufmann. För en sådan konstnär står vanligen
ställningstaganden till dagens livsproblem i förgrun­
den. »Das Erbe dient, wie stets, soweit es sich um
bewusst ideelle Rückwendung handelt, der Bekräf­
tigung und Vertiefung der eigenen Position.» Det
vore obilligt att stämpla DDR-författarnas roman­
tikreception som en apart angelägenhet, menar
Kaufmann, trots sin påtagliga otillfredsställelse
med Kunerts ostentativa Kleisttillägnelse. »Der
Dichter als einer, der gleichsam mit seinem Körper,
seinem Nervensystem alle Regungen seiner Zeit
erlastet, all ihre Widersprüche in sich austrägt dies von Heine in Lyrik und Prosa verwirklichte
Haltung ist gewiss romantisch inspiriert, und sie
kehrt bei heutigen Autoren wieder. Möglicherweise
denken die Heutigen dabei nicht an Heine und die
Romantik. Aber auch wenn sie bewusst auf jene
Erbe rückbeziehen, dann aus einer Affinität, deren
Ursprung in ihrem gesellschaftlichen Sein zu su­
chen ist.» Om Kaufmann således inte utan en viss
misstänksamhet betraktar den nya vågen av roman­
tik och fantastik i DDR-litteraturen, kan han inte
desto mindre i sista avsnittet av sin skrift i Marx’
efterföljd välkomna »eine von Mythologie unabhän­
gige Phantasie». Ett verk som han härvid ställer i
fokus och som mönster är Goethes Faust. Bernd
Leistner gör gällande att man knappast ens kan
påträffa »Ansätze zu einem historisch gerechter
Goethebild» i nyare »DDR-Bellistrik». Om de rå­
dande receptionsbetingelserna för Faust säger nu
Kulturpolitik och »Erberezeption» i DDR
Kaufmann själv: »das Werk als Ganzes ist umgeben
von Gefühlen der Fremdheit, UnVertrautheit und
schlechten Gewissen.»
En hängiven Goethe-läsare är Irmtraud Morgner.
I sin roman Amanda (kapitel 32) berättar hon om
den tidiga läsupplevelse som förmedlades till henne
genom en koffert fylld av Reclam-häften. Här fanns
de tyska klassikerna, här fanns Faust. Att episoden
är autentisk bekräftar Morgner i WB 1984 (H. 9.
Eva Kaufmanns intervju). Och Goethe hade för
henne förblivit en ledsagare. »Wenn ich, wie auch
immer, nicht weiter weiss, nicht nur literarisch,
suche ich Rat bei ihm, beginne an irgendeinem
Zipfel seines Riesenwerks zu lesen und finde im­
mer, irgendwo.» Morgner talar om det sinne för de
antika myternas matriarkaliska under skikt, som
hon speciellt har funnit manifesterat i Goethes styc­
ke Pandoras’ Wiederkehr. I Amanda har inte enbart
Laura ett dubbeljag; vid sidan av sin reella, vardag­
liga existens lever fler än hon i romanen i en »Tur­
bulenz mittels Phantasie oder Phantastik» - »das ist
eine Art klassische Aufhebung (im Sinne von
Bewahrung) des Idealprogramms von der Persön­
lichkeit sentfaltung im Sozialismus [...].» Morgner
åberopar här Weimarklassicismens visdom, som
hon själv uttrycker det i intervjun. Den tyska klassi­
cismen har varit hårt trängd, men röster gör sig
alltså hörda för en återupprättelse. Jürgen Geerdts,
som 1972 gav ut den första, för en bredare läsekrets
avsedda, marxistiska Goethe-biografin, konstaterar
1983 (G, H. 1) att »die Bilanz auf dem Weimarer
Kolloquium im März 1982» - 150 år efter Goethes
död - hade visat hur mycket som återstod, »um die
poetische und theoretische Leistung Goethes, des
’grössten deutschen Dichters’, wie ihm Friedrich
Engels nannte, für uns fruchtbar werden zu las­
sen.»
55
lebendige Beziehung zum Erbe wird um so reicher,
vielseitiger und fruchtbringender, je mehr wir seine
durch grösstmögliche historische Rekonstruktion
zu gewinnende Objektivität respektieren.» Samma
ståndpunkt företräder Weimann i studien Theater
und Gesellschaft in der Shakespeare-Kritik, där
»die akkurate Rekonstruktion» framhålls som en
förutsättning för »unsere wertende Beziehung zu
dem Vergangenen». Emellertid betonar Weimann
att »objektivitetspostulatet» inte fick drivas in ab­
surdum. Det historiska och det estetiska, då och
nu, bildar en spänningsfull enhet. »Das überlieferte
Erbe wird nicht archivalisch verwaltet, sondern in
wirklicher Aktion bewahrt: Es wird nicht
schlechthin aufgenommen, sondern seine Auf­
nahme enthält - im Prinzip - den Auftrag zu seiner
Verwirklichung.»
Parallellt med att attackerna mot »Klassikzentris­
mus» satte in (begreppet »Klassikzentrismus» präg­
lades vid en rundabord skonferens i sept. 1969:
Probleme der sozialistischen Rezeption des Erbes Rundtischgespräch. WB 2/1970) inleddes i början
av 1970-talet också en längre debatt kring temat
»Unterhaltungsliteratur» med Weimarer Beiträge
som sitt främsta forum. Det är en frågeställning som
inte har förlorat i angelägenhet i vad mån det socia­
listiska »bildningssystemet» har förmått anpassa sig
till de radikalt förändrade samhällsvillkoren och
den befolkningsmässiga differentieringen. Wei­
mann uppmärksammar 1984 »ein sozial unter­
schiedlicher Motivierungs- und Erfahrungsgrund,
so dass - wir haben es schmerzhaft schon gespürt aus dem prägenden Muster der Aufbaujahre und
dem heutigen Grunderlebnis einer Vorgefundenen
Welt der sozialen Sicherheit sehr ungleiche Rezep­
tionshaltungen und Erwartungen hervorgehen kön­
nen». 1978 förelåg ett viktigt pionjärarbete inom
den empiriska socialforskningen i DDR, Funktion
Robert Weimann ifrågasatte ju i sitt akademital und Wirkung. Soziologische Untersuchungen zur
1984 det klassiska humanitetsbegreppets giltighet i Literatur und Kunst (Berlin und Weimar), där den
våra dagar; »der realistische Verkehr mit dem heu­ utopiska bilden av den »allsidigt utvecklade socia­
tigen Weltzustand verlangt Unruhe mehr als Har­ listiska personligheten» konfronterades med olika
monie, Reibung mehr als Bestätigung.» Man har socialklassers reella tillvaro, möjligheter och be­
iakttagit en divergens mellan Hans Kaufmanns och hov. En på sistone ytterst ingripande faktor i de
Weimanns förhållande till traditionen. (Senast har flesta människors liv, som Weimann uppehåller sig
den framhållits av Klaus Städtke i en uppsats i WB vid, utgör den förändrade mediaverkligheten. Han
7/1985, Das Werk in der Geschichte.) Weimann konstaterar, »dass im Unterhaltungsbereich selbst
publicerade i WB 1970 (H. 5) studien Gegenwart die DDR zu 58%, die Sowjetunion zu 68% und
und Vergangenheit in der Literaturgeschichte, som Ungarn sogar zu 98% aus westlichen Import lebt.»
i en något utvidgad version har fått inleda hans bok
Die neue Technologie wird vor unseren Grenzen nicht
Literaturgeschichte und Mythologie. Här lancerade haltmachen. In der Perspektive offeriert sie dem Indivi­
Weimann programmatiskt denna tes: »[...] unsere duum eine immer größere, schließlich unbegrenzte Selbst-
56
Ulf Wittrock
bestimmung in der Auswahl und Abrufbarkeit seiner Un­
terhaltungsquellen. [. .. ] Seit der Rat für Wissenschaft
unserer Akademie in Zusammenarbeit mit dem Lehrstuhl
für die Theorie der darstellenden Künste an der Hum­
boldt-Universität erstmals auf diese neuen Vorausset­
zungen im wechselseitigen Ensemble künstlerischer Wir­
kungen aufmerksam machte, kann in diesem Hause
schwerlich noch bezweifelt werden, daß hier ein neues,
international bedeutsames Feld unbarmherziger Ausein­
andersetzung vor uns liegt. Das ist ein Feld, auf dem der
sozialistische Realismus-Effekt aller Künste dringend
benötigt wird; ein Feld, auf dem sich die Stärke unserer
eigenen, historisch-realistischen Kulturkonzeption über
alle klassisch-romantischen Grenzen hinaus bewähren
muß. Auch dazu bedarf es strategischen Denkens.
(Sinn und Form 5/1984.)
Medan Robert Weimann således diskuterar den
rätta strategin för framtiden, en realistisk kultur­
konception, är tillägnelsen av kulturarvet i DDR
under republikens 35-åriga bestånd föremål för ett
vetenskapligt projekt. Det rör sig om ett kollektiv­
arbete under ledning av Rudolf Dau och Horst
Haase; enligt uppgift från Dau skall verket i fråga
föreligga 1986. En i WB 1984 (H. 9) publicerad
intervju med dem båda ger god information om
arbetets uppläggning och målsättning. Haase för­
klarar att verket är tänkt att tjäna som »ein experi­
mentelles Modell für eine sicher einmal auszuarbei­
tende Geschichte der Kulturpolitik dieses Zeit­
raumes». Och Dau konstaterar att det har varit
betecknande för DDR:s politiska ledning, »daß sie
auch auf kulturpolitischem Gebiet stets aufmerk­
sam die ’Zeichen der Zeit’ verfolgte und für neu
herangereifte Probleme konsequent nach den erfor­
derlichen Lösungen suchte». Skälig uppmärksam­
het skall i arbetet ägnas åt konflikter och polemiska
kontroverser som de häftiga debatterna kring Kafka
och Goethes Faust på 1960-talet och »die grosse
Erbe-Diskussion» i böljan av 70-talet. Ett dialektiskt-historiskt förhållningssätt till det kulturella ar­
vet hade manifesterat sig i »schöpferische Aneig­
nung» också på nya gebit, framhåller Dau. »Wenn
ich hier - aus der Sicht jüngster Erfahrungen solche Stichworte nenne wie Luther oder Preußen,
das Erbe der Romantik und der spätbürgerlichen
Moderne oder den ganzen Komplex vielfältiger
Goethe- und Schiller-Ehrungen von 1980 bis 1984,
dann soll damit der Zugewinn an Geschichtsdialek­
tik und differenzierter Sicht auf komplizierte Fra­
gen angedeutet werden. Ebenso unverkennbar ist
jedoch, daß es sich um Verständnis- und Aneig­
nungsprozesse handelt, die noch längst nicht ab­
geschlossen sind.»
Tesen om »den tyska nationalkulturens enhet»
har spelat en viktig roll för de revanschistiska kraf­
ternas demagogiska propaganda, konstaterar de
båda östtyska professorerna, som också påpekar
att man kan iaktta en förstärkt tendens i BRD att
utnyttja kulturarvet för egna syften. »Das ist nicht
zuletzt auch eine Reaktion auf die Erfolge der Poli­
tik und Kulturpolitik unseres Staates, wie manchen
’neidvollen’ Äußerungen in der bürgerlichen Presse
zu entnehmen war.» Överhuvud har alla kulturom­
råden hamnat i den ideologiska kampens spännings­
fält, heter det i förordet till boken Kultur in den
Kämpfen unserer Zeit (Dietz Verlag Berlin 1981).
Det ijärde kapitlet, »Kulturelles Erbe und Tradi­
tionsbeziehungen - ein Hauptfeld des ideologischen
Kampfes zwischen Sozialismus und Imperialis­
mus», har Rudolf Dau som författare. Såväl Dau
som bokens övriga författare granskar ingående de
växlande attityderna i BRD till DDR-litteraturen.
Den av litteraturkritikern Fritz J. Raddatz i böljan
av 1970-talet företrädda uppfattningen att det fanns
»två tyska litteraturer» reviderades radikalt i slutet
av decenniet; nu började man i stället tala om en
tysk litteratur och om en övergripande kulturell
enhet. Hans Mayer argumenterade i uppsatsen Li­
teratur heute im geteilten Deutschland (Politik und
Kultur. H. 4. Berlin (West) 1978) för den tesen att
det i de båda tyska staternas litteraturer förelåg en
»Konvergenzbewegung». Men dylika spekulationer
var bara ägnade att befrämja illusionerna om »en
olöst tysk fråga». Kultur in den Kämpfen unserer
Zeit slår i stället fast att det är fråga om två tyska
litteraturer, som vardera besitter en egen historia
och i vüka också på ett specifikt vis samhällssyste­
mens motsatsställning återspeglar sig.

Der Hofladen macht Sommerferien Sommerferien

PDF

CFO CFO CFO CFO CFO CFO

Åkermark från medeltiden Åkulla

BERGET I DEGERFORS

Ausschreibung_Hauswirtschafterin, Küsterin

+41 52 556 07 80 Tel: +41 76 355 80 20 Fa

S ST R OM ME EF - Gewerbebund Alstertal

Karl-Rainer von der Ahé, Rezeption schwedischer Literatur in